regntass

Nej, jag har inte blivit lurad idag. Men jag har läst ett och annat kul i tidningarna. Att Sweden Rock-deltagare kommer få gratis hårvård för att få bort festivalens "smutsiga" rykte. Att de ska använda sten från Blå Jungfrun att tynga ner Baltic Cable med...samt att Oskarshamn ska byta namn till Juholtsvik.

Hehehe, det måste vara extra kul att vara journalist den här dagen på året.

 

M ska tydligen ha tatuerat Chewbacca på sin arm...men det vette´fasen om inte det också är ett skämt.

Nu har jag skrivit min del av vårt paper som ska in på tisdag, men det är inte lätt att hålla sig till formatet. Vår grupp ska lämna in ett paper på 2 sidor, min del är lite över en sida som det är nu...och då står jag ändå bara för en femtedel. Jag måste försöka komprimera på nått sätt, rejält.

2002

Här är en musikalisk serie i genren magical girl, supernatural och romance. Det handlar om 12-åriga föräldralösa Mitsuki som vill bli pop-sångerska. Hon har dock en tumör i halsen som hindrar henne från att besanna sin dröm. En dagfår hon reda på av två shinigami (varelser som samlar in själar) att hon bara har ett år kvar att leva. Hon ingår ett avtal med dom, de lovar att hjälpa henne att förverkliga sin dröm ifall hon lovar att stillsamt följa med när hennes tid är inne.

De båda shinigami heter Meroko (kaninen) och Takuto (katten) och kan anta både mänskliga skepnader med vingar samt uppträda i mjukdjursform för att inte bli igenkända. Mitsuki är den enda som kan se dom i sina shinigamiformer. Med Takutos hjälp kan Mitsuki förvandla sig till ett 16-årigt jag där hon är helt frisk, för att lyckas komma in på en audition.

Givetvis blir hon antagen och börjar sin karriär som artisten Full Moon. Hennes motiv till att bli sångerska är att med sin sång lyckas nå ut med sina känslor till pojken Eichi som bor i USA sedan ett par år tillbaka.

Takuto och Meroko är med henne på vägen mot idol-skapet. Komplikationer uppstår dock när Takutos krafter börjar tryta vilket påverkar Mitsukis möjlighet att förvandla sig till Full Moon. Dessutom måste Mitsuki hålla sitt artistskap hemligt för sin farmor som hatar musik. Farmodern propsar också på att Mitsuki ska genomgå en operation för sin halstumör, en riskfylld operation som kan skada hennes stämband. Det är mycket som Mitsuki måste hinna med på ett år. För att göra saken ännu värre börjar hon få känslor för Takuto.

Serien är väldigt feel-goodig och har 52 episoder. Mot slutet blir historien dock allt mörkare och får en rejäl vändpunkt. Kärleken är drivkraften hos Mitsuki och den får henne trots allt elände att fortsätta kämpa på. Det är ingen serie man tar sig igenom torrögd.

Liksom Mermaid Melody har Full Moon wo sagashite gett publiken vackra låtar att minnas och säkerligen skapat mången trevlig stund i karaokerummens dunkel ^^.

 

Mina favoritlåtar just nu

• Mmm mmm mmm mmm - Crash test dummies
• Södermalm - Björn Skifs
• Skenbart - Helen Sjöholm och BAO

Igår fick jag en ny mascara av mamma ^^ Nått ska man väl ha i slutet av en jobbig dag.

Idag var vi inne i stan några timmar och kollade in den nya gallerian i stan. I vår lilla stad satsas det mycket på klädmode för tonåringar, Cubus och Bik Bok har tagit plats bedvid H&Ms lilla filial. Jag hittade (mamma hittade) en söt liten ljus topp på H&M som bidrar till min nya look. Jag kommer få äta upp alla mina ord jag sagt här om färger som jag inte passar i och vägrar ha på mig. Tiderna förändras...även jag. Det är dags för en ny fas nu.

1997

Här kommer något udda. En beskrivning av denna psychological/fantasy/surrealist/yuri/drama-serien är inte jättelätt att göra. Någon har beskrivit den som resultatet som skulle bli ifall man korsade Disney med David Lynch. Det kan nog vara en ganska adekvat bedömning.

Historien börjar med att den lilla flickan Utena förlorar båda sina föräldrar. En prins kommer och tröstar henne och ger henne en ring med en ros på, sedan försvinner han. Utena blir så imponerad av prinsen att hon gör allt för att efterlikna honom och bli en prins själv.

Några år senare börjar Utena på Ohtori-akademin där hon väljer att gå klädd i en version av kill-uniformen. Där kommer hon i kontakt med skolrådet vars medlemmar har liknande ringar med rosor som hon själv. Hon möter också den tysta flickan Anthy som är i ett destruktivt förhållande med en av skolrådsmedlemmarna. Anthy är den berömda Rosbruden vars enda syfte är att tjäna den som hon för tillfället "tillhör". Rosbruden tycks ha något att göra med en kommande revolution, vilket gör att många duellerar om henne. Utena avskyr det sätt som Anthy blir behandlad på och blir rätt snart indragen i en massa svärsdueller för att skydda Anthy.

Serien innehåller det mesta från glad humor till de mörkaste av hemligheter. Det finns till och med lite magical girl insprängt med förvandlingssekvenser och rutinmässiga fight-scener som ser likadana ut varje gång, i princip. Det är lätt att gå vilse rent tankemässigt, jag gav upp hoppet om att förstå all symbolik, mystik och underliggande texter. Historien är ganska märklig, men väldigt bra. Jag kunde knappt slita mig från serien. Det finns också en långfilm baserad på serien som jag bara måste nämna här också! Den heter Adolescence of Utena och är gjord 1999. Jag tyckte att serien var märklig och ovanlig första gången jag såg den, men det är ingenting mot vad filmen är.

Många fans har skapat sina egna versioner av vad filmen handlar om. Det finns teorier om att filmen skulle kunna ta vid där serien slutade, men samtidigt kan det också vara en summering av serien. Samma mystik som i serien, fast ytterligare uppskruvat. Liknar inget jag sett tidigare, det finns till och med en scen där Utena förvandlas till en bil. Symboliskt, vackert och gripande.

 

Solen skiner och driver snön på flykten. Undrar hur länge denna väderlek kommer underhålla oss med falska förhoppningar.

Nu är jag klar med all litteratur. Har jag fattat allting? Troligen inte. Har jag fattat det väsentliga? Ingen aning. Det återstår att se.

Jag sitter och lyssnar på det bekanta ljudet av knax-knaster från köket (alltså ljudet som uppstår när katter äter torrfoder). Det är ett typiskt barndomsljud, men ändå så tidlöst. Annat som tillhör barndomen är rabarber. Jag gjorde slut på pappas hemgjorda rabarbersaft nyss.

Det är sommar det, rabarbersaft och rabarberpaj. Att äta rå rabarber från trädgården, inte så bra för tänderna och magen i längden eftersom blasten innehåller mycket oxalsyra (bland de få saker jag lärde mig i biologin). Att stå som liten och hålla de stora bladen ovanför huvudet när det regnar ute. Det får mig också att tänka på den där hemska orienteringsdagen på mellanstadiet. Utslängda i en skog var vi, inte visste vi vart vi skulle och rätt som det var öppnade skyarna sig fullständigt och gjorde hela skogen till en lerpöl. Jag och L sprang med ormbunkar som provisoriska regnskydd...inte för att det hjälpte, men det blev ett roligt minne.

Inatt hade jag en dröm om ett skolläger med nya och gamla klasskamrater, gamla lärare, slottsruiner...samt om vikten av svenskt näringsliv (?). Vart får man allt ifrån?

2007

School Days är en serie som baseras på ett eroge-dataspel (eller som det också heter adult visual novel) som går ut på att en ensam manlig karaktär ska "interagera" med flertalet kvinnliga karaktärer. Genren är harem, romance och drama. Det är vanligt att man gör anime-serier av sådana spel, fast med något omskrivet manus och utan de visuellt erotiska sekvenserna.

School Days börjar som en oskyldig söt kärlekshistoria och slutar i rent vansinne. Den manliga huvudkaraktären Makoto går andra terminen på gymnasiet och blir intresserad av den blyga och känsliga Kotonoha (t v). Makotos bänkkamrat Sekai (t h) hjälper honom att bli tillsammans med henne. Deras förhållande går dock trögt och Sekai gör sitt bästa för att coacha Makoto i hur man bör bete sig med en tjej. Efterhand inser Sekai att hon har känslor för Makoto vilket resulterar i att Sekai och Makoto börjar ha ett förhållande bakom Kotonohas rygg. Så är cirkusen i full gång.

En two-timing bastard förvandlas snart till en ten-timing bastard då i princip alla tjejer Makoto känner vill ha sin bit av kakan. Varför så många attraheras av en idiot är obegripligt.

Setsuna är Sekais bästa vän och för övrigt den mest sympatiska karaktären i hela serien. Det är hon som ser allt och läser av människor väldigt lätt, samt den person som bidrar med komiska inslag här och var. Hon är väldigt mån om Sekais lycka.

Serien fokuserar mycket på teknisk modern kommunikation, mobiltelefoner finns med i nästan vartenda scen och spelar en stor roll i handlingen. Teman som tas upp är längtan efter vuxenlivet, kärlek, mobbning och dramatiska konsekvenser av förhastade handlingar. Serien har 12 episoder, varav den sista är fullkomligt...störd. Inget att rekommendera för den som vill se nått att bli glad av.

 

 

Couscous ligger och sover i mammas säng. Salmiak leker med tygråttan i köket, lille Salmiak som vuxit från en liten gnällig morsgris till en stursk wanna-be-panter. I stolen bredvid mig ligger Bulgur och Sasse och tvättar varandra med sådan ömhet som man bara ser hos katter. Sasse gnager på Bulgurs päls, sätter snart i halsen eller nyser...nått åt det hållet.

Jag har städat lite till ljudet av min 70-talslista på Spotify, läst några sidor om hur man säljer krig och fred och nu råder tystnad och stillhet i huset. Härligt.

Ikväll blir det "skrattfest" med familjen framför Gynekologen i Askim. Skrattfest...vilket löjligt ord egentligen. Tänk om man skulle leva i en värld av skvallerpress-rubriker.

"Tänka sig, häromdagen när jag hämtade posten så såg jag grannen komma ut från tvättstugan iklädd endast en löst sittande morgonrock...asså jag fick en sån NAKEN-CHOCK! Man kan ju inte klä sig så det är ju SKANDAL! Men hur som helst, festen igår var en SUCCÉ för Belinda 27 och Örjan 35 berätta´att de snart ska få BABY-LYCKA! Vet du vad dom sa? Jo: VI ÄR JÄTTE-GLADA!"

2006

För att inte prata om en yaoi-serie ska jag istället prata om en yuri-serie. Yuri eller shoujo-ai fokuserar på kärleksrelationer mellan kvinnor. Yuri är min absoluta favoritgenre när det gäller anime. Jag minns inte riktigt men jag tror att Kashimashi var den första yuriserien jag såg. Precis inflyttad i Götet och med japanskastudierna i full gång kom jag i kontakt med många olika serier via mina klasskompisar...jag såg mycket anime under mitt första år där. Hur som haver...

Hazumu är en ung kille som går på gymnasiet. Han har ett ganska feminint utseende och är blygsam av sig. En dag bekänner han sin kärlek för den vackra Yasuna som ganska kvickt avvisar honom. Bedrövad av sin olyckliga kärlek springer Hazumu uppför ett berg och dödas av ett UFO som landar rätt på honom. Rymdskeppets förare Hitoshi lyckas återuppliva Hazumu men rör till hans DNA under processen vilket gör att Hazumu vaknar upp som tjej.

Hazumus barndomsvän Tomari (bilden) och Yasuna hittar Hazumu i sin nya skepnad och vet inte riktigt hur de ska bete sig mot "henne". Utomjordingen Hitoshi förklarar allting och beklagar det inträffade. Tomari och Yasuna gör allt för att Hazumu ska finna sig till rätta i sitt nya kvinnliga liv, med allt vad det innebär. Hazumus föräldrar blir lite chockade men den största reaktionen är ändå glädje över att ha fått en dotter helt plötsligt, en dotter som de alltid önskat sig. Hazumus bästa vän Asuta blir oerhört förvirrad av sin kompis könsbyte och kämpar med sig själv för att INTE se Hazumu på ett annat sätt.

Yasuna som tidigare inte visat intresse för Hazumu (beroende på en märklig defekt som gör att hon inte kan se män som mer än grå suddiga figurer) bekänner nu sin kärlek för henne. Detta sätter griller i huvudet på Tomari som själv börjat inse att hon kanske är kär i Hazumu också. Det hela leder till ett triangeldrama där Hazumu tycks ha väldigt svårt att välja.

Serien är väldigt gullig och innehåller inga mörka element, dessutom är den en kortare anime-serie på endast 12 episoder plus ett special-avsnitt. Humor är ett genomgripande drag och handlingen förs framåt tack vare många side-kicks och bi-karaktärer så som utomjordingen Hitoshi och hans lilla skapelse Janpu, Hazumus foto-galna far och hypade mamma, den något flick-galna Asuta, den övervakande Ayuki (medlaren) och den 36-åriga lärarinnan som längtar efter äktenskapet. Rolig, söt och charmig historia.

Idag ser det riktigt vårigt ut, solen lyser och det är nästan plusgrader. Jag lyckades ta mig ut och skaffa näsdukar. Efter att ha varit ute i friska luften ett tag så tuppar man nästan av när man kommer in igen, är fullständigt slut. Undrar varför näsan producerar så mycket vätska när man är förkyld, måste ju finnas ett syfte med det. Det är väl nått för dig att svara på Lollipop. ^^

Idag blir det mer läsning i Strömbäck, ska nog klara av ett kapitel till.

2000

Nu är det dags att introducera en av mina absoluta favoritgenrer inom anime/manga, ett intresse jag delar med många kvinnor (speciellt i Japan): Yaoi/shonen-ai. Det är serier som fokuserar på kärleksrelationer mellan män. I Japan hålls årligen olika mangakonvent som det heter där amatörtecknare och proffs ställer ut sina serier, många av dessa är just yaoi-serier. Jag var på ett sådant konvent i Osaka en gång, väldigt givande ;)

Gravitation handlar om Suichi Shindou (mitten) som är sångare i bandet Bad Luck. Suichi önskar inget hellre än att bli den strösta pop-stjärnan i Japan. En kväll när han går hemmåt griper en vindpust tag i pappret med hans senaste sångtext och landar framför fötterna på en främling...

som visar sig vara Yuki Eiri, en berömd författare. Yuki ögnar igenom texten och säger kallt att Suichi inte har någon talang över huvudtaget. Suichi blir slagen till marken av detta besked men blir ändå faschinerad av mannen. Ödet låter dessa två mötas fler gånger vilket resulterar i att Suichi blir som besatt av Yuki. Yuki tycker mest att Suichi är en påträngande idiot till en början, men inser snart att Suichi kan vara den person som kan öppna hans hjärta så att Yuki kan komma över sitt mörka förflutna (ett mörkt förflutet är vanligt hos coola killar i yaoi).

Serien är väldigt humoristisk och karaktärerna försätts många gånger i galna situationer. Suichis manager K står för många av dessa. Det är en blandning av musik, humor, drama, kärlek och att tro på sig själv och andra. Frågor som ställs i serien är bl a Är det okej att vara kär i en annan man, speciellt om denne man är en super-kändis eftertraktad av miljontals kvinnor? Hur skulle allmänheten och pressen reagera om de fick veta? Spelar det nån roll?

Suichi och Yuki är ett typiskt yaoi-par där den ene är yngre, har väldigt nära till sina känslor och är lite hyperaktiv. Den yngre karaktären har också mer kvinnliga drag, större ögon och vänligare ansiktsuttyck till exempel. Den andre är en äldre (extremt attraktiv) behärskad karaktär som har väldigt svårt att visa känslor. Manlig coolhet i modern anime/manga representeras av smalare utformade ögon och en look som ser allmänt arrogant ut.

Helst ska dom röka också, vilket den yngre karaktären inte gillar.

En mycket sevärd serie. Skrattretande och feel-goodig.

Så var man tillbaka i den politiska kommunikationens alla krångliga ekologier. Det var inte lika många magister-studenter från Kalmar med idag. De blev väl så trötta av att himla med ögonen åt GP sist XD.

Vi fasar för nästa delkurs som är på hela 15 hp. Det är papers på papers på papers...plus nått projektarbete. Betygsättning sker tydligen via hur mycket man deltar i lektionerna och så den där boken på danska vi ska ha. Nåja, vad vore livet utan lite utmaningar då och då. (Säger jag som finner det självklart att gå på vartenda föreläsning och inte har smärre problem med danska, men man dras med så lätt av vad andra säger.)

Jag avger sällan nyårslöften. Jag avgav inga detta nyåret heller, men jag kom på några nu.

1. Efter sommaren ska jag börja på Olympens gym här på campus. För då får jag min goda vän J som gym-kompis då hon också kommer flytta hit, oh det blir skoj ^^.

2. Jag ska börja lära mig baka paj (hittade boken "500 pajer" på bok-rean i Stockholm.)

2003

Så var det dags för ytterligare en magical girl-serie. Här slåss det goda mot det onda, fast på ett lite annorlunda sätt. Det handlar inte så mycket om magiska attacker för att slå ned sina fiender, utan om sång. Att fullständigt sjunga öronen av sina fiender, som ofta svarar med samma medel: att "battla" som man kanske skulle sagt i Idol, vad vet jag.

Luchia är sjöjungfru-prinsessan över Norra Stilla Havet. Hon är 16 år och har fått i uppdrag att samla de resterande sex prinsessorna för att återuppväcka gudinnan Aqua Regina och slåss mot fiender som hotar ta över världshaven. För att lyckas med detta måste prinsessorna också ha sina magiska pärlor till hands. Luchia räddade som liten en pojke från ett sjunkande skepp, denne pojke anförtrodde hon sin pärla åt. Luchia är tvungen att bege sig upp på land i mänsklig form för att leta reda på pojken med hennes pärla. Den coole surfaren Kaito visar sig vara den hon söker, givetvis blir hon kär i honom. Men i mänsklig form känner Kaito inte igen henne. Skulle hon yttra vem hon verkligen är riskerar hon att förvandlas till skum. Samtidigt söker Kaito efter sjöjungfrun som räddade honom, som han är kär i. Upplagt för frustration.

Så måste Luchia gång på gång slåss mot onda vattendemoner, detta gör hon (och hennes kamrater när de väl är funna) genom att sjunga sånger som vattendemonerna försvagas av. De svarar med samma medel och så är fighten igång. Varje prinsessa har sin speciella låt att sjunga solo när detta krävs. Fler små fiender leder sakta men säkert till en enda stor elak hjärna bakom allting.

(Luchia i sin mänskliga form)

(Luchia och hennes älskade Kaito)

Serien är fullspäckad med musik och sång. Lucia och hennes vänner har alla tre olika skepnader, en när de är sjöjungfrur, en när de är mänskliga på land och en mixad skepnad när de sjunger (för att få denna skepnad har alla sina egna förvandlingssekvenser i sann Sailor Moon-anda). Man hakar sig oerhört lätt fast vid den här serien, den innehåller mycket kärlek men också vemod. Sångerna är inte fy skam de heller. I magical girl-serier är det ofta så att huvudkaraktärerna inte blir igenkända av andra människor när de är i en viss skepnad. Om man tittar på Sailor Moon tycker man det är märkligt att hjältinnorna inte blir igenkända när de är i sina magiska former trots att det är uppenbart vilka de är rent visuellt. Luchia däremot har nästan inga likheter mellan sitt jag som människa och sjöjungfru, vilket gör det rimligt att Kaito inte känner igen henne. Att ha så olika skepnader gäller dock bara Luchia och inte hennes vänner, av nån anledning.

Seriens fullständiga namn är Mermaid Melody Pichi Pichi Picchi (onödigt lång titel) och har en andra säsong som kallas Mermaid Melody Pichi Pichi Pure.

Inatt drömde jag om farmor, Öland, sushi, en specialdesignad fiol, turister, Tyra Banks, en japansk farfar, en kille som hette Sesshomaru, sötvattensmaneter, en komplimang, en fisketur som aldrig blev av, ett köpcenter för makeup...och en massa alger.

Now, what do you make of that?^^

Mycket inspirerat från barndomens somrar, men även från nutiden. Jag är förmodligen inne i ett Japan-flow igen. Sånt kommer och går.

När jag är i ett Japan-flow så tittar jag mycket på anime, vill äta sushi hela tiden, tänker på japanska och längtar tillbaka till Tokyo och Hirakata.

Idag ska jag läsa ut Nygrens bok och ta det allmänt lugnt. Jag behöver vila upp mig inför tentan på fredag. Oj, vad tiden går fort.

Nyss ringde Jehovas Vittnen på dörren. De var trevliga och gav mig en pamflett som hette "Sanningen om det ockulta". Det var värst vilken trafik det var här i huset. Mina klasskompisar meddelar ofta via fb när det är dörrknackare i farten på campus. Det som många är aktsamma för är dock inte religiösa samfund utan pejlare från Radiotjänst ^^.

2002

Så var det dags för ännu en Magical girl-serie. Tokyo Mew Mew är väldigt inspirerad av Saillor Moon och handlar om i princip samma sak, ett par unga tjejer får magiska krafter för att slåss mot det onda som hotar jorden. Fast här handlar det inte om krafter från planeter utan DNA från utrotningshotade djur. Tokyo Mew Mew baseras på en manga (som jag faktiskt har alla volymer av ^^) som i form av shoujo riktar sig till unga kvinnliga läsare.

Historien handlar om 13-åriga Ichigo Momomiya som lever ett helt vanligt liv, hon går i sjuan, klarar studierna hyfsat och är kär i skolans populäraste kille. En dag råkar hon till synes ut för en jordbävning, och blir som i en drömsekvens sammansmält med en Iriomote vildkatt (en utrotninshotad art). Följande dag märker Ichigo att hon börjar bete sig märklig, hon sover igenom lektionerna, är förvånansvärt vig och landar på fötterna efter ett högt fall. I matsalen nappar hon till och med åt sig en fisk med tänderna, hon beter sig alltså som en katt.

Senare blir Ichigo attackerad av ett chimärdjur (djur infekterat av en alien) i en park. En ung blond man som kallar sig Ryo dyker upp och säger att hon måste slåss mot det. Motvilligt lyckas Ichigo förvandla sig till Mew Mew Ichigo och besegrar chimärdjuret med sina nyfunna krafter.

Ryo förklarar att hon och ytterligare fyra tjejer har blivit sammansmälta med DNA från olika utrotningshotade djur. Aliens hotar att ta över jorden och det är Mew Mew-hjältinnorna som måste beskydda jorden från dessa.

Utöver sitt sökande efter aliens måste tjejerna dessutom gå i skolan som vanligt OCH jobba extra på ett café som drivs av Ryo och hans kompanjon Keiichiro, vilka är de två som ligger bakom Mew Project och tjejernas fusion med djur-DNA. Så kan kampen börja. 52 episoder med utdragna förvanglingssekvenser och magiska attacker, personliga problem, kärlek, bakelser och elaka aliens.

(Masaya Aoyama som Ichigo är förälskad i. Han är mästare i Kendo och är mycket mån om att bevara utrotninshotade djur och jordens natur, han skulle kunna platsa i Greenpeace.)

(De fem hjältinnorna: Purin som har lejontamarin-DNA, Zakuro som har varg-DNA, Ichigo med vildkatt-DNA, Minto med nymfparakit-DNA och Retasu med tumlare-DNA)

Serien kretsar kring ämnet utrotningshotade djur och det faktum att vi människor förstör jorden med föroreningar och dylikt. I mangan är detta tema mycket mer utbrett än i animen.

Som sagt är Tokyo Mew Mew mycket likt Sailor Moon. Likt Sailor Moon som har Den maskerade Rosen som kommer till hennes undsättning när hon är i fara...

har även Ichigo en räddare i nöden: Blue Knight. Han dyker upp från ingenstans en bit in i serien och har en okänd identitet.

Rent utseendemässigt är Tokyo Mew Mew ett mästerverk, men ibland känns det som om serien skulle kunna kortas ned med ett antal episoder. Jag såg animen när jag var 20 och redan då var jag nästa tio år äldre än seriens målgrupp. Man märker att man börjar bli äldre då man snabbspolar under vissa partier ;).

Det slog mig häromdagen att utrymmet under trappan i vårt hus här påminner lite om soptippen i den första versionen av Animal Crossing. När man gick dit med sin lilla karaktär så fann man alltid lite nya saker varje dag som ens grannar hade slängt, det kunde vara en soffa, en säng eller en onödig inredningspryl. Precis så funkar det här också. Nästan varje dag står det nått udda objekt under trappan. Det har varit hyllor, kastruller, en gång såg jag en ryamatta och för några dagar sedan så stod det faktiskt en övergiven säng där. Jag undrar alltid vart de försvinner, om det är någon som helt enkelt bara tar grejerna. Det är lite spännande faktiskt, man vet aldrig vad man kan hitta nästa dag.

Idag har vi haft föreläsning om mediaträning och retorik. Nu börjar en kaotisk tid igen. Vi har två grupparbeten på halsen samt tenta nästa vecka. Jag satt med min grupp på bibblan hela eftermiddagen idag, vi är i princip klara med vår Rapport-studie, känns bra. Redovisning på torsdag. Vi satt på det vi kallar Mt Everest: längst upp i bibblan där det inte finns nått syre. Efter tre timmar är man helt bortkopplad från verkligheten. Det nya grupparbetet innebär en förberedelse inför tisdag nästa vecka då vi ska hålla en fiktiv presskonferens. Mycket att göra, ojojoj...men jag ska vara glad att jag inte går programmets inriktning, den skaran har ytterligare grejer att pyssla med nu.

2002

Den här serien tar upp ämnet robotar och relationen mellan människa och robot. Genren är en blandning av sci-fi och romantic comedy. Den är baserad på en manga. Japanska mangaskapare tycks vara oerhört förtjusta i ämnet omöjlig/svår kärlek. Idén med en robot med mänskliga känslor är ju dock inget nytt.

Historien handlar om 19-åriga Hideki som pluggar för att komma in på universitetet. En kväll hittar han en flicka med konstiga huvudprydnader som ligger slängd bland några soptunnor, till synes medvetslös. Han identifierar henne som en pasokon vilket är en android som används som en dator. En människoliknande robot så att säga, vilka är väldigt dyra. Han bär hem androiden och lyckas få igång henne, varpå hon genast blir vänligt inställd till honom. Han döper henne till Chi eftersom det är det enda ord hon kan säga.

Med hjälp av Hidekis granne och en 12-årig robotexpert lyckas Hideki få reda på att Chi förmodligen inte är massproducerad utan skapad för ett specifikt ändamål. Eftersom Chi visar stor tillgivenhet för Hideki drar de slutsatsen att hon är en Chobits, en av de få robotar som har mänskliga känslor och fri vilja. Men varför någon har slängt bort henne är ett mysterium. Chi får lära sig mycket från första början igen och ägnar mycket tid åt att härma Hideki. Under seriens gång utvecklar Chi romantiska känslor för Hideki. Hon hjälper honom så gott hon kan medan han pluggar och lyckas till och med få ett jobb så att hon kan tjäna extra pengar åt honom. Hennes förflutna minns hon inget av...förrän hon börjar läsa en särskild barnbok som på något sätt handlar om Chi.

Givetvis faller också Hideki för den vackra androiden. Men kan verkligen en robot och en människa älska varandra? Det är den stora frågan.

Serien innehåller mycket humor med också allvarliga mörka element, vilket gör detta till en väldigt vacker och bitvis hjärtskärande historia.

Jeezuz man...nu är det mycket igen. Här gäller det att läsa innan nästa tenta! Idag har jag analyserat två Rapport-sändningar...jag är rätt trött. Men jag gjorde allt grovgöra idag för att slippa göra så mycket imorgon då Robin kommer. ^^

2000

Så var det dags för den första haremsserien kan man säga. Genren harem innebär just att historien kretsar kring en manlig huvudkaraktär som omges av ett flertal kvinnliga karaktärer som alla skapar någon sorts (ofta romantisk) relation med honom. Sådana här serier är ofta baserade på data/tv-spel, så kallade dating sim-spel, Love Hina är dock baserad på en manga. Med harem brukar också följa romantik och humor i väldigt stora doser. Love Hina är inget undantag.

Det här är alltså karaktären som allt handlar om, han heter Keitaro och är en tönt rent ut sagt. (Jag fattar inte varför alla hjältar ska se ut så här, ni kommer fatta vad jag menar efterhand). Han har misslyckats med att komma in på Tokyo Universitet (Todai) två gånger i rad. Men kämpar tappert vidare år efter år på grund av ett löfte han avgav till en flicka som barn, de två skulle ta sig in på Todai tillsammans. Saken är bara den att han varken minns hennes namn eller vem hon var. Hur som helst, efter att hans föräldrar kickat ut honom ur huset blir han kontaktad av sin farmor som vill att han ska se efter hennes flickpensionat medan hon är ute och reser i världen.

Sagt och gjort, ta hand om ett pensionat och plugga inför inträdesprov samtidigt, det kan väl inte vara så svårt...eller?

På pensionatet bor fem flickor som mer än gärna sätter den nya ägaren i arbete, det är ju trots allt egentligen ett pensionat endast för kvinnor. Det är Kaolla som är spralligare än en duracellkanin, lilla blyga Shinobu som är bra på matlagning, den flörtiga Kitsune som älskar alkohol, Motoko som är mästare på Kendo och avigt inställd mot män samt Naru som är något våldsam och handlar förhastat. Naru är också väldigt smart och försöker även hon ta sig in på Todai. Naru blir Keitaros främsta kärleksobjekt. Men han drivs av tanken att försöka hitta sin barndomsvän på Todai och velar mellan sina känslor.

(Mutsumi är en tjej som Keitaro och Naru träffar på en resa, hon kommer att få stor betydelse för Keitaros sökande efter sin barndomsvän)

Serien är full av mycket komiska moment (ofta med erotiska undertoner) som stackars Keitaro råkar ut för. Han försätts ofta i situationer som han inte rår över själv varav han blir rejält utskälld och ofta "utslagen" i den bemärkelsen att Naru ger honom en rak höger så att han flyger ut genom tillgängligt fönster.

Kul serie som håller hög standard genom alla 25 episoder. Det finns även en andra säsong som kallas Love Hina Again som också är sevärd.

Lååång dag idag. Trodde jag skulle somna redan vid ett-tiden. Föreläsningarna (10-13 och 15-17) innehöll mycket intressant men jag lyssnade bara halvt om tre kvart. Tur är väl att GP alltid flikar in med sina vanliga kommentarer. Han pratade av nån anledning om Jane Austen vid ett tillfälle och drog ett exempel på vad som skulle kunna vara en kärleksdikt

"Du är som en duva med åtta vingar...eller nått sånt där, jag vet inte"

Jag fick glada nyheter imorse. Jag fick vg på hemtentan vi hade över julhelgen och till min stora förvåning även på NWT-arbetet! Det hade jag då inte räknat med.

1992

Så kommer vi till nästa serie. Sailor Moon är en av de få animeserier som visats på svensk television på svenska. Jag kom i kontakt med serien när jag gick på lågstadiet. Ett par år senare gick serien i repris på tv och då började jag spela in avsnitten på vhs. Jag minns särskilt episod 76 som jag och L skrattade oss fördärvade åt, då röstskådespelaren till den onda karaktären Esmeralda skapade ett riktigt WTF-moment.

Endast seriens två första säsonger finns dubbade på svenska, vilket jag som gediget fan tyckte var synd. Jag kan räkna serien som största anledningen till varför jag började studera japanska.

14-åriga Usagi Tsukino får av den talande katten Luna veta att hon är Månhjältinnan Sailor Moon vars uppgift är att rädda världen från ondsinta figurer. Till sin hjälp har hon ytterligare hjältinnor som representerar alla planeterna i solsystemet. Hennes stora kärlek Mamoru Chiba hjälper också till i form av Tuxedo Kamen (eller Maskerade Rosen som han kallas på svenska). Serien har 200 episoder uppdelade i fem säsonger. Det är ytterligare en typisk shoujo-anime och den första serien som kom att skapa genren magical girl. Varje säsong har nya fiender som tjejerna får slåss mot samt nya karaktärer som dyker upp här och var. Efterhand som hjältinnorna blir kraftfullare blir också monstren mer intelligenta och svårslagna. Eftersom det är shoujo är det gott om romantik inblandat. Det är en saga där gott strider mot ont.

(Sailor Moon och Tuxedo Kamen)

Serien går från att vara gullig till att vara bitvis väldigt mörk. Många dystra ämnen tas upp vilket gjorde att oroliga föräldrar rasade när serien kom till Sverige. Sailor Moon ansågs olämplig och alldeles för våldsam för unga tjejer att titta på.

Ändå har Sailor Moon nått stor popularitet och är en av de mest kända shoujo-animeserierna i världen.

(Sailor Saturn med kraften att förgöra hela världen i ett slag)

(Hjältinnornas ledsagare Artemis och Luna. Dessa är ofta i luven på varandra och står för den mesta komiken i serien)

Tsuki ni kawatte oshiokiyo! Och jag ska straffa dig i Månens namn!

Äntligen har mitt halsont försvunnit. Snytmaraton och hosta är vad som står på agendan. Nu har jag läst kap 8-9 i Weibulls bok och sammanfattningen i boken av vår egen högt ärade GPs författarskap, according to instructions. På måndag och onsdag blir det sjutimmarslektioner för att kompensera vår förlorade tid. Vad oerhört roligt detska bli.

1976

Idag ska jag börja från början och gå långt tillbaka. Jag minns inte första gången jag såg Candy Candy, men jag fick den av en släkting när jag var 6 år gammal. Ett videoband med tjockt vitt plastfodral och bild på framsidan, köpt på nån videobutik i Värmland. En japansk animerad serie dubbad på svenska. Candy Candy på svenska är en raritet om jag får säga det själv. Jag har bara mött en person till som haft Candy Candy på svensk vhs. Serien har 115 episoder, mitt vhsband rymde förmodligen episod 5-8. Serien innehåller många tragiska moment och mamma blev inte glad över att se lilla mig sitta och storgråta framför tv:n. Jag förbjöds titta nått mer på kasetten. Tror ni jag löd mamma? Hehehe. Trots sorgligheterna var jag fast för Candy Candy. Jag ville så gärna veta vad som hände med denna storögda unga hjältinna. Det skulle dröja mer än tio år innan jag fick reda på sagans slut.

Historien utspelar sig kring 1900-talets början i USA. Föräldralösa Candice White (Candy) växer upp på ett barnhem, hon skiljer sig från mängden genom att vara pojkaktig och väldigt busig. Vid 10 års ålder skiljs hon från sin bästa vän Annie som adopterats av den rika familjen Brighton. Fru Brighton vill inte att sociteten ska få reda på att Annie är adopterad, därför tvingas Annie avbryta sin brevväxling med Candy. Candy blir förkrossad och springer upp på kullen ovanför barnhemmet, där möter hon en äldre pojke klädd i skotsk kilt som spelar säckpipa. Han tröstar henne och säger att hon är vackrare när hon ler. Candy tycker att han ser ut som en prins. För att muntra upp henne spelar pojken på säckpipan, Candy tycker det låter som (sniglar?), varpå båda brister i skratt.

Plötsligt försvinner pojken framför Candys ögon. Hon väljer att kalla honom Prinsen på kullen. När hon än känner sig ledsen tänker hon på honom. Hon önskar att hon en dag ska få träffa honom igen.

En dag får Candy reda på att en familjen Leagan önskar adoptera henne. Men det visar sig att hon endast ska vara sällskapsflicka åt familjens två barn Lisa och Neil. Dessa två visar sig vara allt annat än snälla.

Detta kan man väl säga är öppningen till hela historien. Man får följa Candy ungefär 6 år genom hennes liv, på vägen mot lyckan. Det är en historia full av dramatik, kärlek och sorg. Serien är grundad på en manga som kom ut 1975.

Så varför ska man se detta då? Är man ett fan av shoujo anime (alltså serier som är riktade mot unga flickor med allt glitter och gulligull som det innebär) bör man absolut se Candy Candy. Serien är full av amerikanskt överklassmode från förförra sekelskiftet, vilket kan vara ögongodis nog. Jag har nog aldrig sett en serie med så mycket tårar innan. Det bidrar dock till att man känner för huvudkaraktären väldigt mycket. Historien tar oss från Candys barnhem, den rika överklassens miljöer, en strikt religiös skola i London, ett sjukhus i Chicago, till Broadways scener och in i första världskrigets tumult. Serien kan ibland kännas lång men detta ger bara en episk touch på det hela.

Eftersom serien är skapad på 70-talet har den en ganska annorlunda tecknarstil än vad man kan se idag. Framför allt är människorna tecknade på ett aningen mer naturtroget sätt, med det menar jag att flickorna till exempel inte har översizade bröst eller pinnsmala midjor. Sen att allt är väldigt gulligt i övrigt får man väl ha överseende med.

(Typiskt för shoujo är applikationer av rosor, hjärtan, stjärnor och glitter...mycket glittrande ögon)

(Och hjältarna har ofta väldigt fagra och mjuka drag)

Är det konstigt att jag föll för detta som liten? ;)