regntass

Så var man tillbaka i den politiska kommunikationens alla krångliga ekologier. Det var inte lika många magister-studenter från Kalmar med idag. De blev väl så trötta av att himla med ögonen åt GP sist XD.

Vi fasar för nästa delkurs som är på hela 15 hp. Det är papers på papers på papers...plus nått projektarbete. Betygsättning sker tydligen via hur mycket man deltar i lektionerna och så den där boken på danska vi ska ha. Nåja, vad vore livet utan lite utmaningar då och då. (Säger jag som finner det självklart att gå på vartenda föreläsning och inte har smärre problem med danska, men man dras med så lätt av vad andra säger.)

Jag avger sällan nyårslöften. Jag avgav inga detta nyåret heller, men jag kom på några nu.

1. Efter sommaren ska jag börja på Olympens gym här på campus. För då får jag min goda vän J som gym-kompis då hon också kommer flytta hit, oh det blir skoj ^^.

2. Jag ska börja lära mig baka paj (hittade boken "500 pajer" på bok-rean i Stockholm.)

2003

Så var det dags för ytterligare en magical girl-serie. Här slåss det goda mot det onda, fast på ett lite annorlunda sätt. Det handlar inte så mycket om magiska attacker för att slå ned sina fiender, utan om sång. Att fullständigt sjunga öronen av sina fiender, som ofta svarar med samma medel: att "battla" som man kanske skulle sagt i Idol, vad vet jag.

Luchia är sjöjungfru-prinsessan över Norra Stilla Havet. Hon är 16 år och har fått i uppdrag att samla de resterande sex prinsessorna för att återuppväcka gudinnan Aqua Regina och slåss mot fiender som hotar ta över världshaven. För att lyckas med detta måste prinsessorna också ha sina magiska pärlor till hands. Luchia räddade som liten en pojke från ett sjunkande skepp, denne pojke anförtrodde hon sin pärla åt. Luchia är tvungen att bege sig upp på land i mänsklig form för att leta reda på pojken med hennes pärla. Den coole surfaren Kaito visar sig vara den hon söker, givetvis blir hon kär i honom. Men i mänsklig form känner Kaito inte igen henne. Skulle hon yttra vem hon verkligen är riskerar hon att förvandlas till skum. Samtidigt söker Kaito efter sjöjungfrun som räddade honom, som han är kär i. Upplagt för frustration.

Så måste Luchia gång på gång slåss mot onda vattendemoner, detta gör hon (och hennes kamrater när de väl är funna) genom att sjunga sånger som vattendemonerna försvagas av. De svarar med samma medel och så är fighten igång. Varje prinsessa har sin speciella låt att sjunga solo när detta krävs. Fler små fiender leder sakta men säkert till en enda stor elak hjärna bakom allting.

(Luchia i sin mänskliga form)

(Luchia och hennes älskade Kaito)

Serien är fullspäckad med musik och sång. Lucia och hennes vänner har alla tre olika skepnader, en när de är sjöjungfrur, en när de är mänskliga på land och en mixad skepnad när de sjunger (för att få denna skepnad har alla sina egna förvandlingssekvenser i sann Sailor Moon-anda). Man hakar sig oerhört lätt fast vid den här serien, den innehåller mycket kärlek men också vemod. Sångerna är inte fy skam de heller. I magical girl-serier är det ofta så att huvudkaraktärerna inte blir igenkända av andra människor när de är i en viss skepnad. Om man tittar på Sailor Moon tycker man det är märkligt att hjältinnorna inte blir igenkända när de är i sina magiska former trots att det är uppenbart vilka de är rent visuellt. Luchia däremot har nästan inga likheter mellan sitt jag som människa och sjöjungfru, vilket gör det rimligt att Kaito inte känner igen henne. Att ha så olika skepnader gäller dock bara Luchia och inte hennes vänner, av nån anledning.

Seriens fullständiga namn är Mermaid Melody Pichi Pichi Picchi (onödigt lång titel) och har en andra säsong som kallas Mermaid Melody Pichi Pichi Pure.

Nu ska jag äta spagetti och schnitzel och kolla på Downton Abbey på svt-play

Sen ska jag kanske ta mig en titt i nån bok...och sen ska jag sova.

Innesaker i Stockholm just nu:

• Vernissage-brunch
• High tech-luftmadrasser

Snart ska mamma och jag ut på stan. Gud vad snö och vinter de har här uppe!

Igår drack jag Dr Pepper för första och sista gången i mitt liv. Vidrigt säger jag.

Imorgon är det inflyttningsfest hos Iwakabe och hans fästmö Wakuhama, synd att jag inte fick med mig kameran. Men att resa lätt är inte så lätt.

Tänka sig, GP slopade vårt nästa projekt! Det innebär att vi inte behöver sitta med ett nytt grupparbete utan bara behöver koncentrera oss på att läsa litteraturen. Aldrig hade vi väl trott att det skulle vara möjligt, ett typiskt tecken på strukturmakt. Där ser man.

 

Jag märker att jag delar en del tankar och funderingar med andra i klassen. Är det verkligen det här jag vill? Vad vill jag med detta? Är detta rätt för mig? Kommer jag att bli skicklig inom detta? Kommer jag att lyckas?

Jag vet fortfarande inte svaren på ovanstående, men sakta men säkert kommer man underfund med vad man är bra på. Jag är bra på att analysera. Speciellt att göra kulturanalyser. Kan man bli kultyranalytiker? Jag vill ju ändå jobba med kultur på något sätt. Vad jag känner mig kreativ och driven inom är kultur. Teater i första hand. Underhållningsbranschen är lockande...men svår. Men jag kommer att försöka ta mig in dit, i sinom tid. Att skriva för en scen/ett medium, att nå ut till folk med ett meddelande så effektivt som möjligt. Kommunikation i samband med kultur. Det finns otaliga vägar att gå.

Jag känner mig som en blomknopp som sakta börjar ana färgerna på blombladen som snart ska slå ut. Jag andas lite lättare varje gång jag inser vem jag är och vad jag kan. Är inte det ett tecken på ett bra val av utbildning? ^^

Imorgon kommer mina Pyrus communis och plockar upp mig. Så bär det av till Stockholm med brorsans alla presenter och prylar som han inte kan transportera dit själv.

Det ska bli...riktigt skoj.

Sitter hopkurad i soffan iklädd mammas 70-talsdress,mysponcho, filt och dricker Berocca.

Nejdå jag är inte sjuk, jag känner inte ens att jag börjar bli det. Det är visserligen jättemånga som ligger däckade hemma i klassen nu. Det är ju den tiden då kräksjukan och förkylning härjar.

Nej, jag är bara lite trött efter dagens föreläsningar.

 

Först hade vi en tråkig uttömmande föreläsning...och sen en markant mindre tråkig gästföreläsning. Dessa två dagar har präglast av statsvetenskap, som kanske inte är världens roligaste ämne...men det beror ju på vem som undervisar. Nåväl, det har varit roliga dagar i alla fall. Dagens gästföreläsning leddes av två killar från ett PR-företag. Det var mycket som dök upp som jag inte hade en aning om. Imorgon blir det intervjuteknik.

 

Jag försöker nå Akatori, men mina signaler är inte starka nog att tränga igenom väggarna i huset där han bor. Det är lite kruxigt.

Allt fler pendlare i klassen kommer att flytta hit till campus efter sommaren, det tycker jag är kul, då blir det verkligen en familjär känsla. Det har det alltid varit här i Växjö. Det är ju det som skiljer Växjö från andra städer med universitet: vi har Sveriges enda studentbebodda campus.

Och så har vi ju ett fint slott också, närmare Hogwartskänsla kan man ju inte komma, säger jag out of the blue som Harry Potter-fan. :P

 

Jag läste en bit i vår engelska politikbok igår. Drömde på engelska inatt. Jag var i Göteborg och letade sommarjobb. Så fick jag informatörsjobb på en jättesnofsig reklambyrå där alla bar kostym och hade egna butlers. Så skulle man alltid prata engelska....det var ganska jobbigt. Mina enda uppgifter bestod i att sitta i receptionen, svara i telefon och vidarebefordra med ett knapptryck.

Jag borde läsa mer just nu. Men jag har ingen ork. Det får bli nog bli Svensk Politik istället för godnattsaga ikväll igen.

Lyssnar på musik som gör mig glad och danslysten.

Gozar la vida med Iglesias senior, Sweet transvestite med Tim Curry, Angels med The Baseballs, Alejandro med Lady Gaga och Just a gigolo med David Lee Roth.

Snart är det dags för introduktion till den nya politikkursen. Så får vi se vad nästa projekt är.

 

Jag önskar jag kunde dansa latinodans. Nån gång ska jag gå på en sådan kurs.

Allt är skenbart sjöng Sjöholm. Skenbart är en sådan underbar film. Dialogen mellan paret som spelas av Amble och Ekman är bland den rappaste och roligaste jag har sett. Hammarstens roll är som klippt och skuren för honom, man blir irriterad bara man ser honom.

Idag skiner solen åter över det frusna campus. Det blir väl att vänta en månad innan våren kommer. Jag längtar efter solvärmen, fågelsången, de första blommorna. Vore trevligt med lite snödroppar på mitt lilla bord.

Vintergäck är också fagert. Bina älskar dom, det finns få saker som är så vårigt som att se arbetsbin rota runt bland blombladen. Fagert är att beskåda naturens små under.

Nu ska jag själv bege mig ut i naturen. Måste till ICA.

GP...阿呆!

 

Så lätt skulle vi inte komma undan nä...

さすがにでしょう。。。

 

Jag är som brukligt trött efter skrivningen. Må profeten Palm vara oss nådig med det flum som vi åstadkommit.

Macka och svartvinbärste efter åtta timmar av slit.

Kokat vatten...det är gott.

Nu återstår vila och promenader innan nästa kurs börjar. Då ska det handla om politik...på engelska.

Sista kursen den här terminen ska vi ha en bok...på danska. Jag vet inte hur EL tänkte där riktigt. Men det får väl gå det också.

 

Far ska elda upp ett stycke historia och barndom, farväl du förfallna gäststuga! Jag ska alltid minnas dig som den röda stuga du en gång var med den vita färgen som flagade bort från dina fönster, ditt innanmäte av märkliga böcker, gamla madrasser, radiotoner och gröna småkryp. Farewell my beloved!

 

Nåja, det känns inte lika tungt som när gungställningen eller lekstugan försvann. Man växer upp, lär sig att ta sånt med jämnmod. Gamla minnen måste ge plats...åt nya grönsaksland.

 

...............Eller nä.

Jag läste klart den sista boken redan i förrgår, jag fattar inte vad alla andra gör när de inte läser. Eller jo förresten, det vet jag. De gör sånt som inte jag gör när jag läser. Sånt skulle jag också vilja göra. Men mitt lilla samvete Benjamin Revisor viskar i min plånbok att det är bäst att låta bli. Men ibland är jag ändå tvungen att ge honom semester, så då är det okej.

Skickade iväg ytterligare ett par ansökningar idag. Jag får beta av hela Märsta och arbeta mig utåt tror jag.

Nu ska jag leta upp bilder på korta frisyrer. Måste få inspiration.

Inatt drömde jag om farmor, Öland, sushi, en specialdesignad fiol, turister, Tyra Banks, en japansk farfar, en kille som hette Sesshomaru, sötvattensmaneter, en komplimang, en fisketur som aldrig blev av, ett köpcenter för makeup...och en massa alger.

Now, what do you make of that?^^

Mycket inspirerat från barndomens somrar, men även från nutiden. Jag är förmodligen inne i ett Japan-flow igen. Sånt kommer och går.

När jag är i ett Japan-flow så tittar jag mycket på anime, vill äta sushi hela tiden, tänker på japanska och längtar tillbaka till Tokyo och Hirakata.

Idag ska jag läsa ut Nygrens bok och ta det allmänt lugnt. Jag behöver vila upp mig inför tentan på fredag. Oj, vad tiden går fort.

Nyss ringde Jehovas Vittnen på dörren. De var trevliga och gav mig en pamflett som hette "Sanningen om det ockulta". Det var värst vilken trafik det var här i huset. Mina klasskompisar meddelar ofta via fb när det är dörrknackare i farten på campus. Det som många är aktsamma för är dock inte religiösa samfund utan pejlare från Radiotjänst ^^.

2002

Så var det dags för ännu en Magical girl-serie. Tokyo Mew Mew är väldigt inspirerad av Saillor Moon och handlar om i princip samma sak, ett par unga tjejer får magiska krafter för att slåss mot det onda som hotar jorden. Fast här handlar det inte om krafter från planeter utan DNA från utrotningshotade djur. Tokyo Mew Mew baseras på en manga (som jag faktiskt har alla volymer av ^^) som i form av shoujo riktar sig till unga kvinnliga läsare.

Historien handlar om 13-åriga Ichigo Momomiya som lever ett helt vanligt liv, hon går i sjuan, klarar studierna hyfsat och är kär i skolans populäraste kille. En dag råkar hon till synes ut för en jordbävning, och blir som i en drömsekvens sammansmält med en Iriomote vildkatt (en utrotninshotad art). Följande dag märker Ichigo att hon börjar bete sig märklig, hon sover igenom lektionerna, är förvånansvärt vig och landar på fötterna efter ett högt fall. I matsalen nappar hon till och med åt sig en fisk med tänderna, hon beter sig alltså som en katt.

Senare blir Ichigo attackerad av ett chimärdjur (djur infekterat av en alien) i en park. En ung blond man som kallar sig Ryo dyker upp och säger att hon måste slåss mot det. Motvilligt lyckas Ichigo förvandla sig till Mew Mew Ichigo och besegrar chimärdjuret med sina nyfunna krafter.

Ryo förklarar att hon och ytterligare fyra tjejer har blivit sammansmälta med DNA från olika utrotningshotade djur. Aliens hotar att ta över jorden och det är Mew Mew-hjältinnorna som måste beskydda jorden från dessa.

Utöver sitt sökande efter aliens måste tjejerna dessutom gå i skolan som vanligt OCH jobba extra på ett café som drivs av Ryo och hans kompanjon Keiichiro, vilka är de två som ligger bakom Mew Project och tjejernas fusion med djur-DNA. Så kan kampen börja. 52 episoder med utdragna förvanglingssekvenser och magiska attacker, personliga problem, kärlek, bakelser och elaka aliens.

(Masaya Aoyama som Ichigo är förälskad i. Han är mästare i Kendo och är mycket mån om att bevara utrotninshotade djur och jordens natur, han skulle kunna platsa i Greenpeace.)

(De fem hjältinnorna: Purin som har lejontamarin-DNA, Zakuro som har varg-DNA, Ichigo med vildkatt-DNA, Minto med nymfparakit-DNA och Retasu med tumlare-DNA)

Serien kretsar kring ämnet utrotningshotade djur och det faktum att vi människor förstör jorden med föroreningar och dylikt. I mangan är detta tema mycket mer utbrett än i animen.

Som sagt är Tokyo Mew Mew mycket likt Sailor Moon. Likt Sailor Moon som har Den maskerade Rosen som kommer till hennes undsättning när hon är i fara...

har även Ichigo en räddare i nöden: Blue Knight. Han dyker upp från ingenstans en bit in i serien och har en okänd identitet.

Rent utseendemässigt är Tokyo Mew Mew ett mästerverk, men ibland känns det som om serien skulle kunna kortas ned med ett antal episoder. Jag såg animen när jag var 20 och redan då var jag nästa tio år äldre än seriens målgrupp. Man märker att man börjar bli äldre då man snabbspolar under vissa partier ;).

Bästa citatet idag kom från vår föreläsare JT som filmade våra påhitt:

"Jag är inte ute efter vad ni säger, jag är ute efter era kroppar" XD

Han syftade alltså på kroppsspråk och hållning.

Den mest självkritiska personen är ofta en själv, det blev tydligt idag. Vad man hänger upp sig på själv är oftast något som de andra inte ens märker.

Jag är nöjd med min insats.

Nu är det bara att läsa inför överdagenskrivningen på torsdag.

Idag är jag lycklig. Tänk vad ett litet paket på posten kan åstadkomma för känslostormar, så till vida att hjärtat är nära att brista ut i sång. Livet är underbart.

Glad Alla hjärtans dag på er alla! ^^

 

Idag är det solsken ute igen, ska ta och gå en sväng snart. Jag verkar inte få in mer Paolo Roberto-info för nuvarande ändå.

Så har sommarjobbsjakten börjat också. Jag börjar inse hur viktigt bilinnehav verkar vara för de anställda på Arlanda, jag har inte gett upp än...men det ser ju inte ljust ut. Jag har riktat in mig på hotellen i närheten istället.

Nej...det spelar ingen roll vart man åker. Jag ger upp min klädjakt för ett par veckor nu tror jag.

Inhandlat i Kalmar idag:

1. En scarf (halva reapriset på Indiska) ^^

2. Veckorevyn

3. Guillermo Del Toros Barnhemmet (för 59 kr på Åhléns) ^^

4. En latte

 

Så nu blir det till att läsa ut GPs bok och sedan blir det lördagsmys med Barnhemmet. Inte så stark betoning på mys kanske, men jag sitter hellre och darrar framför tv:n än står utanför Sivans och köar i minusgraderna. Det får bli utgång en annan gång, när temperaturen har stigit lite.

 

Jag trodde att Paolo Roberto hade föreläsning imorgon i Kalmar, men det visade sig att det var idag. Nu hinner jag aldrig dit för att lyssna på honom. Tusan också! Där hade jag ju verkligen fått inspiration!

Jag tror jag ska ta tåget in till Kalmar imorgon ändå, jag har fått intrycket av att de har fler affärer där än här. Min klädjakt fortsätter.

På tal om kläder, igår såg jag en tjej iförd Cute Lolita-mode här på Campus. Inte ofta man ser det. Kattöron hade hon också, man kan ju undra vad hon studerar ^^.

Om jag nån gång flyttar till Harajuku så ska jag också gå klädd så. Där vimlar det av Lolita-fashion-människor och cosplayare om kvällarna.

Opraktiskt? Ja. Risk för att bli utstirrad? Definitivt ja. Men ack vad sött! ^^

(Alla bilder tillhör http://www.fanplusfriend.com)

Jag säger då det, vad trött man kan bli när allt sker samtidigt.

 

På tisdag ska vi låta "pressen" få veta att en viss tv-kändis tänker starta parti.

Allting känns uttömmande. Det ska bli gôtt med lite Stockholmsvistelse efter den kursen.

Just nu vill jag bara sova. Men först måste jag läsa några sidor i Nygrens bok.

 

Så har ytterligare en student lämnat skaran. Tråkigt...men för att se det från den ljusa sidan, nu blir vi åtminstone jämna grupper när vi delas in för arbeten.

 

Idag skrev vi klart Rapport-arbetet. Imorgon är det redovisning, det känns hyfsat bra...det är otroligt vad mycket lättare det känns att redovisa nånting nu när man gjort det tusen gånger. Eller så är det bara min inställning som har ändrats, jag känner inte längre nån större nervositet inför att stå där framme och prata, kanske beror det på att jag inte har tid att vara nervös längre för att det är så mycket annat vi har att tänka på samtidigt.

 

Idag sken solen, himlen var blå och det kändes riktigt vårigt. Jag uppskattar de små tingen i livet, det är så lätt att bli lycklig av bara vädret. När vi var klara i bibblan strosade jag iväg till ÖoB och handlade schampo och duschkräm för 100 kr. Man kan hitta så mycket roliga märken där. Någon skrev en gång nånstans att kvinnors badrum (till skillnad från mäns) ofta doftar som en regnskog...och allvarligt talat stämmer det ganska väl ^^. Mitt badrum kommer snart att dofta honung, gurka, lotus och granatäpple.

 

 

Hört på bussen idag: "Man kan inte göra tacos ensam".

Handlar det om ren oförmåga, att man inte klarar av att göra tacos helt själv? Eller går det ensliga tacoslagandet emot den socialt konstruerade regeln att man normalt gör tacos för fler personer?

Märkligt, hade jag velat ha tacos själv nån kväll så hade jag gjort tacos. Men när man tänker på det så verkar vissa maträtter ha specifika sociala regler för förtäring. Viss mat bör man tydligen inte äta helt själv. Man sitter inte med tacos själv, man äter inte tårta själv. Smörgåstårta är också en sån där grej, men det kan vara gränsfall. Man äter heller inte ett pepparkakshus själv (visserligen har jag aldrig sett någon förtära det i större mängder).

Det är mycket saker man kan fundera över här i världen...

 

Det slog mig häromdagen att utrymmet under trappan i vårt hus här påminner lite om soptippen i den första versionen av Animal Crossing. När man gick dit med sin lilla karaktär så fann man alltid lite nya saker varje dag som ens grannar hade slängt, det kunde vara en soffa, en säng eller en onödig inredningspryl. Precis så funkar det här också. Nästan varje dag står det nått udda objekt under trappan. Det har varit hyllor, kastruller, en gång såg jag en ryamatta och för några dagar sedan så stod det faktiskt en övergiven säng där. Jag undrar alltid vart de försvinner, om det är någon som helt enkelt bara tar grejerna. Det är lite spännande faktiskt, man vet aldrig vad man kan hitta nästa dag.

Idag har vi haft föreläsning om mediaträning och retorik. Nu börjar en kaotisk tid igen. Vi har två grupparbeten på halsen samt tenta nästa vecka. Jag satt med min grupp på bibblan hela eftermiddagen idag, vi är i princip klara med vår Rapport-studie, känns bra. Redovisning på torsdag. Vi satt på det vi kallar Mt Everest: längst upp i bibblan där det inte finns nått syre. Efter tre timmar är man helt bortkopplad från verkligheten. Det nya grupparbetet innebär en förberedelse inför tisdag nästa vecka då vi ska hålla en fiktiv presskonferens. Mycket att göra, ojojoj...men jag ska vara glad att jag inte går programmets inriktning, den skaran har ytterligare grejer att pyssla med nu.

2002

Den här serien tar upp ämnet robotar och relationen mellan människa och robot. Genren är en blandning av sci-fi och romantic comedy. Den är baserad på en manga. Japanska mangaskapare tycks vara oerhört förtjusta i ämnet omöjlig/svår kärlek. Idén med en robot med mänskliga känslor är ju dock inget nytt.

Historien handlar om 19-åriga Hideki som pluggar för att komma in på universitetet. En kväll hittar han en flicka med konstiga huvudprydnader som ligger slängd bland några soptunnor, till synes medvetslös. Han identifierar henne som en pasokon vilket är en android som används som en dator. En människoliknande robot så att säga, vilka är väldigt dyra. Han bär hem androiden och lyckas få igång henne, varpå hon genast blir vänligt inställd till honom. Han döper henne till Chi eftersom det är det enda ord hon kan säga.

Med hjälp av Hidekis granne och en 12-årig robotexpert lyckas Hideki få reda på att Chi förmodligen inte är massproducerad utan skapad för ett specifikt ändamål. Eftersom Chi visar stor tillgivenhet för Hideki drar de slutsatsen att hon är en Chobits, en av de få robotar som har mänskliga känslor och fri vilja. Men varför någon har slängt bort henne är ett mysterium. Chi får lära sig mycket från första början igen och ägnar mycket tid åt att härma Hideki. Under seriens gång utvecklar Chi romantiska känslor för Hideki. Hon hjälper honom så gott hon kan medan han pluggar och lyckas till och med få ett jobb så att hon kan tjäna extra pengar åt honom. Hennes förflutna minns hon inget av...förrän hon börjar läsa en särskild barnbok som på något sätt handlar om Chi.

Givetvis faller också Hideki för den vackra androiden. Men kan verkligen en robot och en människa älska varandra? Det är den stora frågan.

Serien innehåller mycket humor med också allvarliga mörka element, vilket gör detta till en väldigt vacker och bitvis hjärtskärande historia.

Jag kom hem för en stund sen. Jag och de flesta i klassen har tittat på The King´s Speech på bio. Det var en sån där feel good film. Jag förstår varför Colin Firth är Oscarnominerad för den rollen.

Jag måste börja gå mer på bio, jag har ju ändå ett rabattkort.

Men nu är det åter tid för pluggande.

Livet flyter på, snön smälter. Det är nästan som om våren redan stod i hallen och började hänga av sig vinterjackan. När jag vinkade av R vid stationen idag så kändes det extra tydligt. Solen sken och staden var tyst och närapå tom. Fåglarna sjunger lite försiktigt i träden, jag tror att de sjunger några takter för tidigt. Men det spelar ingen roll. Det känns som att vakna till liv när man smilar mot solen genom stängda ögonlock. Att andas in den varma solskensdoften som ligger i luften, känna att allt börjar om. Framför allt en början på nått nytt.

Jag börjar redan längta efter sommaren. R och jag tittade på S.O.S - En segelsällskapsresa igår. Den mest perfekta lördagen jag upplevt hittills. Jag vill också ut och vara kär i skärgården, bland syrener och högt gräs medan vågorna klucka mot stenhällarna. Det är nästan så jag får lust att åka båt.

 

Mycket läsning återstår innan tentan, men jag har nästan hunnit igenom halva GPs bok, mer än hälften av Nygrens bok och hälften av det juridiska i tredje tegelstenen. Nu har jag äntligen fixat med bostadsbidraget också, ska bara lägga brevet på lådan. Snart är det mediaträning, väntar med spänning på det.