Visserligen är det långt bort men...
Ett jobb som copywriter/översättare på Malta...varför inte?
Jag sökte jobbet.
Det kanske kan vara bra att starta ett nytt liv långt bort, tänker jag.
Så sakteligen går solen ner över den sista dagen av denna sura månad. Sura, alltså...det är citroner på min väggkalender för februari. Men det har ju faktiskt varit en sur månad i många avseenden. Idag är det tre veckor sedan det tog slut...och jag tror att jag kommer att ha allmänt svårt för lördagar under en lång tid framöver.
Jag är glad att jag har min vän (och hobbypsykolog) K som står ut med mitt emotionella dravel och som råder mig att inte skriva precis allt som jag känner här. Någon måtta får det ju vara på gnället.
Nu ska jag leta upp något roligt att lyssna på. Jim Gaffigan kanske, han livar alltid upp.
Jag är vilse
Frustrationen fortsätter. Jag är vilse. Jag är arg.
Och seriöst, MÅSTE småbarn gråta VARJE dag och VARJE kväll? Jag vet, som liten har man väldigt låg tolerans mot allt som går en emot, men det här bölandet är nästan oroväckande frekvent. Föräldrar på våningen under, vad GÖR ni egentligen?!
Vissa dagar...
Vissa dagar är man bara arg och less på allting. Idag var en sådan dag. Visst, solen skiner, men det hjälper inte.
Har vandrat mycket idag. Först gick jag ner till Tråkstället för lite uppdateringar och ett hyfsat givande samtal med en tråkmåns som hatar telefonsittarjobb lika mycket som jag gör (hehe). Sedan gick jag till Willys, handlade och gick tillbaka hem. Jag vet inte exakt hur många kilometer det blev, men ska man spara pengar får man ta benen istället för bussen. Eller cykeln för den delen. Men mår man skit så är det mer givande att gå än att cykla.
Det är tur att jag har det jobb jag har. Där möts jag ständigt av andras missöden, så slipper jag tänka på mina egna.
När man går hem från jobbet, fast åt ett annat håll än förr
Det är underligt hur en stad kan te sig så annorlunda...
Vad gör jag kvar här egentligen?
Ofta önskar jag att någon kunde peka på en karta och säga "DIT ska du och DET ska du göra".
Nu väsnas ungarna nedanför igen, det indikerar sovdags.
I väntan på frisören
Tänk så många toner som passerat hörselgångarna i detta hus. Allt ifrån trevande blockflöjtsflås, tafatta pianoklink, skräniga stråkdrag...till vacker skönsång, mästerliga saxsolon och trumslag som faktiskt håller takten.
Här har jag i princip vuxit upp. Skränat en hel del själv. Men det var många år sedan nu.
Väntar på min klipptid här, precis som otaliga gånger förr.
Under helgen har jag hälsat på L och M. Haft det mycket trevligt. Är nu på väg tillbaka till den expansiva staden. Hoppas på en vecka med jobb, men man vet ju aldrig.
Det är verkligen min generations nya motto. "Man vet ju aldrig". För vi vet i sanning nästan aldrig någonting längre. Vi kan sällan vara säkra på någonting alls.
Det är tråkigt...det är var det är.
Buller, borr och busungar
Igår spelade grannarna intill Ylvis på högsta volym, idag bestämde de sig för att borra i väggarna så att de vibbrerade. Om kvällarna är det ungarna på våningen under som för ett himla oväsen. Eller ja, ungarna och deras föräldrar av rösterna att döma. Alltid lika trevligt att behöva lyssna på när man försöker sova. Det kan inte vara lätt att vara slapphänt förälder med ouppfostrade barn idag.
Jag undrar om jag någonsin kommer att skaffa barn...
Jag lyssnar på Stranvinsky och går igenom mina räkenskaper.
Idag har jag testat att gå till jobbet för att se hur lång tid det tar. Från lägenheten till centralbyggnaden tog det 23 minuter, kortare tid än förväntat. Vem behöver buss för en sådan sträcka? Kommer spara många slantar på att gå eller ta cykeln.
Grattis på 30-årsdagen Akatori! Jag hoppas du inte drabbas av en kris, hehe...hehe...eh. Nåväl, du jobbar inte på ett reningsverk i alla fall.
Sorgliga farväl och passiv rökning
Jag fick sagt det jag ville. Vi fick ett konkret avslut. Även om det var hjärtskärande så kändes det ändå bra efteråt.
Jag är inte bitter på dig längre. Jag är bara så ledsen för att det tog slut, för att jag älskade dig så mycket (and I still do).
Men det kommer att ordna sig. Det gör det alltid.
Jag må inte längre vara sambo, men att vara inneboende är väl ändå något åt det hållet? Hon är fantastisk, I. Jag hade turen som hamnade just hos henne. Hon vet precis vad jag går igenom. Jag kommer själv aldrig att börja röka, men passiv rökning med I på balkongen, det är rätt skapligt. Tänk när det blir vår och solen kommer fram...
Från norr till öster
Antar att ni är nyfikna.
Nu bor jag inneboende hos tjejen på öster. För 3000 kr/månaden får jag ett eget rum med egen ingång, egen toalett och egen klädkammare. Det enda vi faktiskt delar är kök och dusch. Det är faktiskt väldigt bra.
Första natten här förflöt kanske inte så bra. Hade svårt att sova av olika anledningar. Dels var det kallt i rummet, dels bråkade ungarna i lägenheten under och dels hade jag en massa tankar i huvudet. Men några timmar sömn fick jag.
Har muskelvärk i hela kroppen efter flytten igår. Tackar mina föräldrar för att de alltid stått ut med allt bärande upp och nedför trappor, oavsett om jag flyttat på grund av studier, jobb eller ett brustet hjärta.
Var på intervju idag. Gissar att jag kan få jobbet med mina meriter. Får troligen veta i slutet av veckan. Hade varit trevligt med lite heltid och nya bekantskaper.
Jag är nästan klar med inredningen av rummet. Inser att jag måste ha mer förvaringsutrymmen om jag ska bli långvarig här, vilket jag tror mig bli. Billiga lägenheter växer inte på träd, speciellt inte i Växjö. Ska jag offra alla mina köpoäng, då vill jag ha en tvåa i alla fall. Jag tar inte första bästa svindyra etta.
Måste lägga mig ett tag innan jag åtar mig ärendet att hämta min cykel och lämna tillbaka hans nyckel.
...Hur kunde det bli så här?
Bara en vägg
Det finns inget värre än när den man älskar befinner sig i rummet intill, men man inte kan gå in...
Morgondagen.
Morgondagen kommer att bli tung, kanske den tyngsta jag har varit med om hittills.
Giv mig styrka...
Många hjärtans dag
En vecka har gått. Jag har gått igenom hela mitt känsloregister flera gånger om.
Försöker pussla ihop livet som det är. På måndag tar en ny era vid.
Jag må inte ha en Valentin, men stöttande föräldrar och sötsaker...det fungerar rätt bra det med.
Valentin
Har packat ner ytterligare saker nu. Många plastpåsar pryder lägenheten. Snart är det dags att slutgiltigt tömma garderoberna på mina kläder. Det blir det sista.
Under nästa vecka flyttar jag troligen ut.
Trött efter dagens jobb, även om det bara var sex timmar. Imorgon blir det heldag. Sedan far jag hem till skogen över helgen.
Min egen handläggare från Tråkstället ringde idag och presenterade sig. Hon hade faktiskt ett och annat vettigt att säga. Hon kände igen sig i min situation. Tänka sig, ibland är man inte ensam om att ha gått en kass utbildning, rent arbetsmarknadsmässigt.
Har sovit min fjärde natt på soffan. Drömde att jag träffade en blond kille som hette Valentin. Han körde postbil, som samtidigt fungerade som åttans buss (?). Jag glömde kvar min väska i hans bil när jag steg av och försökte springa efter. Försökte mig på en genväg genom en stor byggnad. Kom in i en fullsatt föreläsningssal där Barack Obama höll föredrag. Sprang ut igen. Lyckades leta reda på Valentin på Facebook och meddela honom. Fick tillbaka min väska till slut.
Snart är det Valentins dag. Kanske han ville påminna mig om det. Suck...
Det är så overkligt...
Det skulle ju alltid vara vi.
Vi.
Nu är det bara jag igen.
Jag mot resten av världen.
Jag har förlikat mig med mitt öde
Man kan väl säga att jag har börjat vänja mig vid det hela. Mina känslor åker bergodalbana. Ångesten vaknar på morgonen, orkeslösheten och tomheten tar över sinnet på dagen...men på kvällen ter sig allting lättare.
Kollade på en lägenhet idag. Kändes inget vidare alls. En etta på markplan med full insyn. Dessutom är den väldigt dyr med extra kostnader för både el och vatten. Så, nej. Jag ger inte upp alla mina köpoäng för en sådan lya.
Jag ska däremot bli inneboende hos en tjej i stan. DET känns mycket bättre. :) Jag tror att det kan bli väldigt lyckat.
När det är som jobbigast väntar lösningen bakom hörnet
Det börjar gå åt rätt håll igen. Jag tror att det kommer bli bra, eller så bra det nu kan bli.
Jag har fått prata med en hel del vettiga människor idag, fått lite nya perspektiv. Har fått höra andras historier. Om hopp och förtvivlan. Om kärlek och svek. Om livet.
Jag stapplar vidare utmed livets krokiga stigar.
Vart tog det där vägen?
Jag har fortfarande svårt att fatta hur kärlek kan omvandlas till likgiltighet på så kort tid. Vart tog allt vägen? Det gör så förbannat ont...
Jag kommer att titta på ett rum imorgon och har lyckats få en visning på en lägenhet på onsdag. Det är åtminstone något positivt, att det rör på sig.
Det är till och med svårt på jobbet, jag har svårt att prestera. Klarar inte av att fokusera helt och hållet.
Längtar bort. Hoppas innerligt att jag kan få den där lägenheten...att allt kommer lösa sig. Vill bara att vardagen ska gå ihop, att jag ska kunna stå på egna ben.
Damn...jag kommer att sakna katterna så mycket :(
Ingen obekant känsla
Det som jag upplever nu är egentligen inget nytt. Jag har varit med om det förut. Fast något annorlunda.
Förra gången var jag 19 år. Jag sprang i min vackra balklänning upp för trapporna till mitt rum på Gamla. Tårarna ville inte sluta, det kändes som om jag skulle gå sönder. M stoppade mig och undrade vad det var som hänt. Hon tog in mig på sitt rum. Jag grät så mycket att det enda jag fick fram var "vi har gjort slut".
Då var jag ung och oerfaren. Då var kärleken allt, på ett himlastormande sätt. Den uppslukade mitt väsen. Utan den (utan honom) hade jag ingen ork att leva, tänkte jag en kort sekund.
Nu är jag 28 år. Nu går jag ensam runt i en lägenhet som jag under lång tid kallat för mitt hem...och känner mig plötsligt som en objuden gäst. Jag sorterar alla mina saker från hans (i den mån jag minns) och bryter ihop när jag ser en nyligen ihopsatt IKEA-möbel, alla de saker som vi skaffat för att skapa oss ett hem, ett liv.
Allt det som vi byggt upp, det raseras.
Den här gången känns det också som om jag ska gå sönder, fast smärtan har fler dimensioner än förr. Den här gången mister jag inte bara kärleken, det är så mycket runtomkring som försvinner. Halva livet, halva tillvaron...
Jag har bäddat åt mig på soffan. Jag kommer aldrig mer sova i den dubbelsängen.
Han är inte hemma. Vill inte visa sig, orkar inte möta mig. Han sover på en soffa någon annanstans.
Jag kommer att ta mig igenom det här... Jag vet det.
Jag måste bara ha styrka och tålamod nog att vara svag ett tag.
Allt är förgängligt
2012.06.07 - 2015.02.07
Buddha sa att allt är förgängligt. Allt som finns idag kan vara borta imorgon. Hade jag kunnat hade jag nog blivit buddhist helt och fullt, då hade jag kanske inte blivit så förvånad varje gång jorden rämnar under mina fötter. Då hade jag sluppit blivit så ledsen, så arg, så bitter. För det blir man, oavsett om man vill eller inte.
Det är förvånansvärt många som engagerar sig när jorden rämnar, till och med bekanta på Facebook som man nästan aldrig pratat med.
Det ger mig en gnutta hopp om mänskligheten.
Helvete!
:(
När världen slits upp med rötterna, då gör det ont.
Clowner till kaffet
Sitter och kollar på En clown till kaffet, Petras dag. Det finns verkligen inget roligare än att se taniga män försöka dansa seriöst i trikå XD
Dagen har spenderats på länsmansakademin i manisk anda. Jag är slutkörd. Bara en halvdag kvar imorgon innan jag kan ta helg. Tänk, nästa vecka jobbar jag nästan heltid där.
Idag blir det 40 sekunder planka, det börjar bli jobbigt :P Hur i hela friden ska jag orka 4 minuter i slutet av månaden?!
Plankan, dag 1
Då var det första februari och därmed också första dagen av Facebooks plankan-utmaning. Alla som deltar ska göra plankan under en viss tid som ökar för varje dag. 20, 30, 60 sekunder osv. Jag gjorde nyss mina 20 sekunder (efter en tacomiddag ska tilläggas)...och det känns att magmusklerna inte är så vältränade. Men det kommer de att bli efter den här månaden :P
Annars då? Tja, jobbet har äntligen börjat rulla på igen efter en tids torka. Känns bra.
Jag har varit hemma en sväng och firat far och bror som fyllt år. Jag har fått lära mig om hjärnans elasticitet och kroppens stressnivåer, samt en del om lustiga biverkningar som sömnmedel kan medföra, bland annat mardrömmar, ångest och "opassande beteende". (Detta är alltså sådant som jag läste på en förpackning, inte faktiska erfarenheter). Undrar just vad som anses vara ett opassande beteende ur medicinsk synvinkel...
Idag shoppade vi en stund ute på Grand Samarkand. Hittade lite bra kläder på rea (inte varje dag man hittar en bh för 29 kr som passar). Vi väntar fortfarande på de t-shirts vi beställde från USA under AGDQ för en tid sedan. Jag beställde en lila med fint Zelda-motiv ^^. Jag brukar aldrig bära kläder med märken, text eller motiv på annars, men det där får bli ett undantag.
