regntass

Det som jag upplever nu är egentligen inget nytt. Jag har varit med om det förut. Fast något annorlunda. 

 

Förra gången var jag 19 år. Jag sprang i min vackra balklänning upp för trapporna till mitt rum på Gamla. Tårarna ville inte sluta, det kändes som om jag skulle gå sönder. M stoppade mig och undrade vad det var som hänt. Hon tog in mig på sitt rum. Jag grät så mycket att det enda jag fick fram var "vi har gjort slut".

Då var jag ung och oerfaren. Då var kärleken allt, på ett himlastormande sätt. Den uppslukade mitt väsen. Utan den (utan honom) hade jag ingen ork att leva, tänkte jag en kort sekund. 

 

Nu är jag 28 år. Nu går jag ensam runt i en lägenhet som jag under lång tid kallat för mitt hem...och känner mig plötsligt som en objuden gäst. Jag sorterar alla mina saker från hans (i den mån jag minns) och bryter ihop när jag ser en nyligen ihopsatt IKEA-möbel, alla de saker som vi skaffat för att skapa oss ett hem, ett liv. 

Allt det som vi byggt upp, det raseras.

Den här gången känns det också som om jag ska gå sönder, fast smärtan har fler dimensioner än förr. Den här gången mister jag inte bara kärleken, det är så mycket runtomkring som försvinner. Halva livet, halva tillvaron...

 

Jag har bäddat åt mig på soffan. Jag kommer aldrig mer sova i den dubbelsängen.

Han är inte hemma. Vill inte visa sig, orkar inte möta mig. Han sover på en soffa någon annanstans. 

 

Jag kommer att ta mig igenom det här... Jag vet det.

Jag måste bara ha styrka och tålamod nog att vara svag ett tag.