regntass

Nu har jag varit mamma i snart sju månader. Tänk så fort tiden går! Tänk också så mycket man utvecklats själv i sin nya roll under den här tiden. Att gå från osäkerhet och hormonellt kaos...till att tycka att man i alla fall har hyfsat bra koll på läget.

 

Här kommer en liten lista över observationer jag har gjort på den slingrande stigen in i föräldraskapet.

 

 

1. Du går klädd i mjukiskläder, hela tiden, överallt. Tiden efter förlossningen är komfort allt man bryr sig om. Inte bara tiden efter förlossningen förresten, faktiskt större delen av första året...typ.

 

2. Du har inte sminkat dig eller fixat ditt hår på flera månader. Nej, för när skulle du har tid till det?

 

3. Du går utanför dörren i ovansagda osminkade mjukistillstånd...och det känns faktiskt helt okej. Rätt gött att slippa lägga tid på stilfulla klädval, foundation, hårstyling och allt det där som tydligen var så viktigt innan.

 

4. Du är lite kissnödig nästan hela tiden. Ungefär som under graviditeten, men istället för att springa flera gånger per timme så får du numera vara glad om du kan få gå på toaletten några gånger per dag.

 

5. Det ligger leksaker, mjukdjur, nappar och barnkläder ÖVERALLT i hemmet. Det som förr kallades matbord byter raskt namn till avlastningsyta. Städning blir avsevärt nedprioriterat, undantagsfallet är sporadisk "plockstädning", något som du inser ska komma att ta stor del av din tid under det närmsta decenniet.

 

6. Du kastar i dig maten (när du väl får möjlighet att äta när bebben sover). Detta gör du främst under dina första månader som mamma eftersom du inte vet hur länge din bebis kommer att sova, det kan vara allt från 30 sekunder till 3 timmar.

 

7. Du stör dig något oerhört på andra (ofta människor ur den äldre generationen) som gärna påpekar att du äter väldigt fort. Just nu finns det inget mer irriterande än andra människor som småskrattande säger till dig att "lugna ner dig".

8. Du stör dig för övrigt på det mesta som andra människor tar sig friheten att tycka till om och råda vad gäller ditt barn (om du inte har bett om det). Inte helt sällan kommer andra människor med råd och rön om vad eller hur du bör göra eller inte göra när du tar hand om din bebis. Det må vara i all välmening, men alla barn är olika och reagerar inte på exakt samma sätt i alla lägen. I slutändan är det du som vet vad som funkar bäst för dig och ditt barn eftersom du har testat dig fram tills du knäckt koden. Barn föds ju som bekant inte med manualer...eller jo, på ett sätt gör de väl det. Man kan säga att ta hand om en bebis är lite som att sätta ihop en IKEA-möbel med hjälp av en instruktion där hälften av bilderna är borttagna och ersatta med text på ett språk du inte behärskar. Du förstår att det i slutändan ska bli en byrå, men det kommer ta lite tid att få ihop. Då kan det vara nog så irrierande att ha någon över axeln som ifrågasätter varför du sätter skuvarna till vänster, när de minns att de satte skruvarna till höger när de byggde ihop en liknande byrå för 30 år sedan.

 

 

9. Du får lägga band på dig för att inte lägga ut fler bebisfoton i sociala medier. Minns du hur du sa, innan du fick barn, att du minsann inte skulle bli en sådan som lägger ut massa bilder på din unge hela tiden? ...Hehehe, think again! :P Du kanske inte lägger ut bilder varje dag eller ens varje vecka, men när hen för första gången håller i skeden helt själv, då blir du så stolt som mamma och lägger upp på Instagram direkt för OMG DETTA UNIKA UNDERVERK MÅSTE JU HELA VÄRLDEN FÅ TA DEL AV!!!

 

10. Att skriva ett blogginlägg tar numera osedvanligt lång tid. Bara att få ner detta på pränt i sin färdiga form har tagit mig ca två månader, eftersom man får skriva lite i taget på lediga minuter. ;)

Hm, okej. Vad har hänt sedan oktober 2018? Ganska mycket vill jag påstå.

 

När jag skrev förra inlägget var jag gravid i fjärde månaden.

Idag har vi en underbar liten son på 5 månader. :) Lilla M. Ett nytt skede i livet har tagit vid. En rejäl uppdatering!

 

Det är ju kutym att berätta litegrann om själva graviditeten och förlossningen i blogg-sammanhang, så det får jag väl göra också.

 

Jag fick reda på att jag väntade M (Mango, som arbetsnamnet var) sista dagen av min semester förra sommaren. Jag hade gått med "mensvärk" i några dagar och var säker på att mensen skulle sätta igång när som helst (mensvärk och gravid-värk känns tydligen EXAKT likadant), men jag beslöt att ändå göra ett test bara för skojs skull. Stickan visade två streck inom några sekunder. Mitt sömndruckna jag (detta var tidig morgon) fattade inte vad det var jag såg, så jag plockade fram ännu ett test, av den lite dyrare varianten den här gången, bara för att vara säker. Plusset infann sig lika snabbt där. Jag väckte min man och bad honom komma in i badrummet. Han kom in (ännu tröttare än mig), såg stickorna på handfatet, var tyst i någon sekund, sken sedan upp och utbrast glatt "Jaha!?" XD

 

Nu börjar livet på riktigt, tänkte jag.

 

Så hur förflöt graviditeten då? Ett ord: illamående. Det här med att illamåendet ska försvinna efter de första tolv veckorna, det stämmer inte på långa vägar. Jag mådde pyton och kände mig som en zombie i ca 6 månader. Jag levde på mineralvatten, A-fil, digestivekex och banan.

Men, jag slapp i alla fall ha ont någonstans. Jag hade inga känningar av foglossning och kunde röra mig utan problem. Jag nästan skäms för att erkänna det men jag till och med sov bra under hela graviditeten. Så jag tyckte ändå att jag kom lindrigt undan, trots det långdragna illamåendet.

 

Lite kort om födelsen. Vår lille pojk föddes 1 april (såklart), fem dagar efter beräknat datum. Hans nedkomst drog ut ganska mycket på tiden. Efter ca 16 timmar med värkar inne på förlossningen fick jag förlösas med sugklocka. Just själva utdrivningsskedet gick väldigt snabbt när det väl satte igång, det tog inte många minuter innan han var ute.

Så hur känns det då att föda barn? Hur ont gör det? Det är ju väldigt individuellt hur man upplever det. Babben Larsson har en gång i tiden uttryckt "att föda barn är som att skita ut en soffgrupp" och det tycker jag är en ganska bra beskrivning. Jag upplevde inte att det gjorde särskilt ont, det spände mest bara. Jag använde både lustgas och epidural.

Det som jag upplevde som mest ansträngande var alla timmarna före med värkar som jag var tvungen att andas igenom. När hela ens kropp vill krysta och man inte FÅR krysta (för att barnet inte ligger tillräckligt långt ner ännu), DET tyckte jag var jobbigt.

 

Men, det är värt allt besvär man får genomgå (både före och efter förlossningen). Vi fick en väldigt söt och glad liten plutt som nu styr och ställer över vår tillvaro. Livet är spännande! ;)

 

To be continued...

 

Det finns de som påstår att katter inte lyssnar på oss människor. Det stämmer inte alls, De lyssnar och förstår oss mer än vi tror, vilket vi fick erfara idag.

 

I morse satt Tiger och tittade på några småfåglar i busken utanför fönstret, sparvar. Hon har blivit en mycket duktig jägare och ger oss då och då "presenter" på trappan. Det började med pyttesmå näbbmöss för att sedan bli mer avancerade byten i form av fåglar. Det har blivit en talgoxe, en rödhake, en blåmes och nu sist en nötväcka.

När vi så tittade ut genom fönstret imorse noterade jag högt för mig själv att Tiger ännu inte hade tagit en sparv.

Det skulle jag inte ha sagt...

 

För bara någon timme sedan kom Tiger IN med en sparv i munnen, som dessutom fortfarande levde. DX

Man får vara försiktig med vad man säger i katters närhet, kort och gott.

Ah, sommaren är här! Sedan några veckor tillbaka har vi fått erfara dagar med mellan 25 - 30 grader. 10 maj invigde vi badsjön här nere, jag har inte badat så tidigt på året sedan jag var runt 11 år och blev övertalad att gå med och bada i havet..i april...på västkusten!

 

Vad har hänt sedan sist då? Jo, vi åkte ju till Japan på bröllopsresa.

Överlag kan jag säga att det var en makalöst bra resa, utan några större problem. Jag insåg när vi hade landat i Fukuoka och satt oss i en taxi för att ta oss till hotellet, att jag faktiskt fortfarande kan tala hyfsat bra japanska. Eller, jag kanske inte pratar extremt flytande och så värst avancerat, men det var inga problem att faktiskt konversera och tänka snabbt när det krävdes. Tidigare har jag varit rädd för att göra misstag och därmed inte pratat överdrivet mycket, men nu hade jag lättare att prata japanska utan att behöva tänka så mycket. Det blir kanske inte helt rätt alla gånger, men man löser de problem som uppstår. The perks of getting older! ;)

 

Något annat jag lade märke till i Japan är att ju äldre man blir, desto bekvämare blir man. Mitt 20-åriga jag drömde om att bo och jobba i Japan en vacker dag. När jag var 25 tänkte jag att det ju vore kul att jobba åtminstone ett år i Japan. Numera tänker jag att Japan är ett fantastiskt land och jag kommer definitivt att åka dit igen...men bara på semester.

 

Jag träffade min vän Sayaka i Tokyo också. Vi fick träffa hennes man och hennes två små pojkar också. Det är otroligt hur vissa människor förändras när de blir föräldrar...och hur andra människor inte tycks förändras alls. ^^ Jag återbesökte också Kansai Gaidai, universitetet jag pluggade på 2009. Det var magiskt att återse det området igen! Så många minnen... :)

Vi kommer definitivt åka till Japan igen, men kanske först om 10 - 15 år. Då tar vi norra Japan!

 

Annars flyter livet på. Nu börjar vårt hus se skapligt ut på insidan. Jag vet inte varför det alltid tar nästan ett år att sätta upp tavlor på väggarna, men nu har det börjat komma upp lite här och var. Snart ska vi ta oss an att riva altanen och göra om den så att det blir rätt. Taket lutar inte tillräckligt, så vattnet rinner inte nerför det utan igenom det, inte så bra.

 

Fick några tomatplantor av mina föräldrar igår, så nu sitter de i varsin jordsäck och ska förhoppningsvis trivas.

Vi köpte lite växter till badrummet idag. Jag har aldrig varit mycket för blommor inomhus, men lite gröna luftrenare piggar alltid upp!

 

 

Sitter i soffan med myskläder, mascara-rester under ögonen och ögonskugge-glitter i hårbotten...och känner mig lite lagom dagen-efter-seg. Har också lite ångest över att jag mer eller mindre slängde ut våra nyårsgäster kl ett inatt eftersom katten försvunnit spårlöst i huset när det small som mest och jag med ungefär en flaska vin i blodet började få lite panik eftersom alla entusiastiskt engagerade sig i letandet efter sagda katt och jag visste att deras letande inte skulle få katten mer angelägen om att komma fram!!!

 

Så efter att vår nyårsmiddag klarats av och mången trevliga diskussionsämnen cirkulerat bordet och vi firat tolvslaget ute på gatan med att försöka skåda fyrverkerierna smälla mot en extra molntät himmel...så slutade vår nyårsfest med något av ett antiklimax, som en av våra gäster uttryckte det.

Ja, men i ärlighetens namn så var jag i det ögonblicket mer mån om att vår lilla kattunge inte skulle sitta skärrad inklämd någonstans hela natten (vilket tyvärr många djur gör på nyår, grannens hund har tydligen sprungit bort). Så våra gäster fick vackert tacka för sig och åka hem.

 

Sånt kan jag få lite ångest över dagen efter, när jag öppet har visat att jag inte mår bra i situationen och att jag på många sätt har brutit den normala fasaden av att det ska vara så himla trevligt jämt. Men det är något som jag har lärt mig med åren, att jag inte mår bra av att lägga locket på, jag MÅSTE visa mina känslor och få utlopp för dem. Är jag ledsen så visar jag det, är jag orolig så talar jag om det. För jag mår bäst av det i slutändan. Sen att det kommer som ett brev på posten efteråt, oron över att jag kanske har uppfattats som lite avvikande eller konstig, det får jag tampas med...en stund. Den stunden har tack och lov blivit allt kortare med tiden. Det blir ju inte bättre av att jag lägger krut på det.

 

Är det något som jag har lovat mig själv för 2018 så är det att jag ska sluta oroa mig så mycket för vad andra människor tycker och tänker. Jag ska också börja äta mer vegetariskt. Så får både själen och kroppen sitt.

 

Längtar till slutet av mars, för då drar jag och älsklingen äntligen på bröllopsresa till Japan. :) Har dessutom redan bestämt med en vän i Tokyo (som jag inte har träffat sedan 2009) att vi ska ses och ta en fika när vi kommer dit. Ser fram emot det!

 

 

Idag tänder jag ljus för er som inte längre finns bland oss. Med oss finns ni dock alltid, på något sätt. Jag tänker ofta på hur ni skulle ha reagerat på vissa saker om ni fortfarande fanns här.

 

Jag tänder ett ljus för dig morfar. Dig som jag inte riktigt hann lära känna ordentligt innan du gick bort. Dig som jag istället fått lära känna via andra människors historier i efterhand. Du som alltid faschinerade mig med dina tuggummiautomater, enarmade banditer, flådiga bilar och flodhästar som läckte olja. Jag undrar vad du hade tänkt om mina livsval som jag har gjort. Vilka nya lustigheter hade du dragit för mig om du visste vad jag jobbar med, hur jag bor och vem jag är gift med?

 

Jag tänder ett ljus för dig farfar. Dig som jag heller inte riktigt kunde förstå mig på alla gånger, förrän nu långt senare i vuxen ålder. Jag undrar vad du hade sagt om du visste att jag lagt över 3 års studier på ett språk som jag lärt mig enbart för nöjes skull. Jag undrar om du hade ifrågasatt mitt val, eller om du rent av hade applåderat min ambition, min förkovran i det som har varit viktigt för mig, just där, just då. Precis som du.

 

Jag tänder slutligen ett ljus för dig farmor. Jag kan fortfarande höra dig säga "gullepulle-unge", sådär som du alltid sa till oss barnbarn, även långt efter att vi blivit vuxna. Saknaden efter dig kommer alltid att vara stor, men du hann faktiskt att ge mig förvånansvärt många livsråd och dela dina livserfarenheter medan tid var. Jag undrar mest av allt vad du skulle säga om allt som hänt mig de senaste tre åren. Jag tror du hade varit glad för min skull. Du hade definitivt tyckt bra om min man, det är jag säker på. Du hade varit lättad över att jag äntligen fått ett jobb. Du hade nog varit nöjd på det hela taget. Det tror jag.

Vi har nu varit gifta i lite över två månader. Ja, jag vet att jag inte skrivit något om själva bröllopet i sig, men vi kan väl säga så här, det var lyckat. Vi sa ja båda två. Det var en glad tillställning som gav fina minnen, men alla som gift sig vet också hur krävande hela proceduren faktiskt är. Man får ju ofta höra att gifta sig, det gör man helst bara en gång. Nu vet jag varför. ;)

 

Som sagt, gifta i två månader och än så länge känner jag att det var rätt beslut. Fick nämligen frågan om det igår på en fest hos en av makens kompisar. "Har du ångrat dig än?" Det var mest menat som ett skämt (tror jag). Där och då kom jag dock på anledningarna till varför jag har varit så säker på min sak. Att älska en annan människa kan väl tänkas vara orsak nog, men det finns ett antal prövningar som varje par behöver gå igenom innan de väljer att faktiskt spendera livet med varandra. Oavsett om man väljer att gifta sig eller inte, följande är (enligt min uppfattning) väldigt tydliga tecken på att relationen kommer att hålla:

 

1. Ni klarar av att bo under samma tak utan att gå varandra på nerverna, oavsett antal m².

2. Ni klarar av att resa tillsammans utan problem (det är på resa som människans rätta karaktär kommer fram.)

Och det kanske mest talande av allt..

3. Ni klarar av att sätta ihop en IKEA-möbel utan att bråka.

 

Så kort och gott, nej, jag ångrar mig inte. ^^

 

 

Omg.

 

Sedan nästan tre veckor tillbaka är jag husägare. Japp! Köpt hus. Centraldammsugare, villaförsäkring, sockenråd, grannar med självgående gräsklippare och massa barn, hela kittet. Inte precis det jag hade trott från början, då vi mera letade efter ett övergivet hus i en övergiven skog så långt bort från andra människor som möjligt. Nu har vi nära till både skog, sjö och andra människor...och det känns rätt bra får jag väl säga. Nära till jobbet har vi också. Tar bara 15 minuter att köra in till stan. Inte behöver vi göra någon större renovering av huset heller. Hur blev det så här bra?!

 

Idag är också sista dagen jag spenderar som ogift...^^

Måtte det inte ösa ner imorgon.

 

Min blivande man är inte alls nervös. Han blir tydligen inte nervös för saker, ett drag som han delar med Mark Levengood. När jag själv far runt som en vispad milkshake står han där som en stagnerad yoghurt och säger "det blir nog bra ska du se". Säga vad man vill, men han är bra för magen.

 

 

 

Idag gjorde jag äntligen slag i saken som jag lovat mig själv att göra i över ett års tid, jag blev medlem på Medley igen! Det har gått mer än tre år sedan jag satt på spinningcykeln sist, nu ska det banne mig åter bli fason på konditionen!

 

Idag fick vi dessutom se självaste kungen hålla tal i Linnéparken i och med nationaldagsfirandet. Lite kul ändå. Jag trodde först att det var en lagom engagerad politiker som pratade om Carl von Linnés skoltid men insåg efter några sekunder vems den märkligt bekanta stämman var. Undra på att det var så mycket folk där.

Jag vill till Japan!

 

Det är 2017 nu, hela åtta år sedan jag for till detta underbara och märkliga land. Jag tittar på resesajter och drömmer mig bort till lyktfulla kvällar i Kyoto, lockande sandstränder bland Okinawas öar och onsen-bad i Gifu.

En vacker dag ska vi dit, resa runt i Japan under några veckor och bara njuta.
Som student hade man mycket annat att tänka på under tiden, så jag kan tänka mig att livet som turist i Japan är lite annorlunda. Det blir dock till att repetera en hel del språkkunskaper innan vi åker dit. Rota fram alla gamla böcker och skrivblock från mina studier på GU, som jag tursamt nog har sparat.

 

Nåja, inga resedatum är satta, men drömma kan man alltid. Ne? ^^

Till mina framtida barn (om jag får några) vill jag säga:

 

Lev för er egen skull, på det sätt som ni själva vill och känner är rätt för er. Känn inte att ni måste leva upp till särskilda ideal eller traditioner för att någon annan förväntar sig det. Gå er egen väg, gör det som ni vill, på ert sätt. Lev livet på det sätt som gör er lyckliga.

 

Jag hoppas också att ni kan känna er fria att uttrycka era åsikter, viljor, drömmar och känslor, även om ni anar att jag eller er far kanske inte kommer att hålla med alla gånger. Vi gjorde inte alltid heller som våra föräldrar ville eller tyckte, så vi vet hur det är.

Hur som helst, jag hoppas att ni kommer känna att ni kan prata med oss om allt...oavsett vad.

30 år. Är det nu man har blivit vuxen? På riktigt?

 

Nyss invigde jag min nya köksassistent. Det blev kanelbullar. Känns bra. Känns vuxet. Jag kan nog bli en vettig förälder en vacker dag jag med.

 

Snart är det dags för fästmannen att fylla 35. Sen är det jul och nyår...och sen får vi se vad som händer.

 

 

 

 

Så var man förlovad också :)

 

På lördag ska vi på släktträff. Hans släkt samlas tydligen vart tjugonde år ungefär. 

Livet är spännande. 

Livet är härligt.