Sorgliga farväl och passiv rökning

Jag fick sagt det jag ville. Vi fick ett konkret avslut. Även om det var hjärtskärande så kändes det ändå bra efteråt. 
Jag är inte bitter på dig längre. Jag är bara så ledsen för att det tog slut, för att jag älskade dig så mycket (and I still do). 
Men det kommer att ordna sig. Det gör det alltid. 
 
Jag må inte längre vara sambo, men att vara inneboende är väl ändå något åt det hållet? Hon är fantastisk, I. Jag hade turen som hamnade just hos henne. Hon vet precis vad jag går igenom. Jag kommer själv aldrig att börja röka, men passiv rökning med I på balkongen, det är rätt skapligt. Tänk när det blir vår och solen kommer fram...
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0