regntass

Idag firas Epiphany i många länder. Igår fick jag en epiphany, eller en insikt kan man säga, om livet. Jag hade just avslutat ett arbetspass på sjukhuset. Jag hade suttit hela dagen hos en patient, en patient som jag suttit hos en del gånger förr och vars vanor och nycker jag numera kände till ganska väl. Jag hade fått lära mig ett och annat praktiskt utav en trevlig undersköterska, som troligen förundrades över att de skickat mig till patienten (jag som helt saknar utbildning inom vårdyrket). Jag som alltid känt mig något malplacerad på sjukhuset, började känna mig bekväm även där. Ibland blir man förvånad över sina egna reaktioner, förvånad över hur väl man faktiskt anpassar sig till olika situationer som man aldrig har utsatts för innan.

 

Detta var insikten jag fick när jag gick hem: om jag utför ett arbete som jag känner att jag klarar av, om jag har bidragit på något sätt till en annan människas vardag och kan gå hem med känslan av att jag har gjort något meningsfullt... då spelar det faktiskt ingen roll vad jag arbetar med.

 

Livet blir aldrig som man tänkt sig. Många drömmar går aldrig i uppfyllelse. Om jag bortser från mina drömmar om att lyckas inom mitt utbildningsområde och istället fokuserar mer på min verklighet, och känner att den verkligheten i sig innebär något meningsfullt, något som bidrar till något positivt både för mig och för andra, är inte det också att lyckas?