regntass

Så roligt blev det inte igår. Så mycket okända människor. Det är ironiskt hur ett helt rum med människor kan orsaka socialt stiltje. Det blir bara en massa grupperingar med tydliga gränser. De som sitter mer än två meter ifrån en gitter man inte hälsa på eftersom man knappt hör sig själv tänka över elgitarrslingorna som dånar ut från den brusiga högtalaren. Så det blev ganska mycket stillasittande inknödd på en sängkant för min del. Det hände totalt sett inte så mycket förrän en tjej däckade över mina fötter och folk började röra på sig utåt. Vi hade ingen lust att gå ut i ovädret så jag och J stannade kvar hos värdinnan och såg efter den däckade gästen.

Kvällen mynnade ut i en natt av tårar och samtal om livet. Jag vet alltför väl hur kärleken kan ställa till det när båda parterna i ett förhållande inte vill samma sak. När man älskar varandra, men ändå inte är på samma sida. Jag vet hur det känns att offra allt för den andre och knappt få något tillbaka. Anpassning, uppoffring, bråk, försoning, anpassning, tvivel, uppoffring, bråk, försoning, tvivel, hopplösthet, tystnad. 

Därför är det så svårt när jag ser någon annan gråta så hjärtat närapå brister. Därför kan jag inte låta bli att lägga mig i, erbjuda min axel och mitt öra.

Jag hoppas att det löser sig...