Sessan gästbloggar
Godmorgon mitt herrskap! Sessan var namnet. Jag är tolv år (blir tretton i höst)... så show some respect! Det är jag som bestämmer här hemma. Det är jag som bestämmer vart jag ska ligga eller sitta, INTE du. Om du lämnar din plats i soffan får du faktiskt skylla dig själv. Jag tar det jag vill ha.
Nu vill inte jag framstå som bitter eller så, det är bara det att jag vet hur jag vill ha det. Jag förtjänar saker och ting, jag är ju faktiskt gammal. Respect your elders som det heter på ett människospråk. Jag håller mig dock fortfarande ung, jag leker fortfarande till och från. Uppskattar särskilt tygfrukten ni ser på bild. Men till skillnad från Ofelia som gömmer sina leksaker inne i sängkläderna så låter jag mina ligga framme fullt synliga. Det finns ju ingen som skulle våga sno dem ifrån mig.
Annars är jag ganska kelig av mig. Eller snarare, jag förväntar mig att du alltid ska ha tid för mig. Vill jag sitta i ditt knä så gör jag det. Människor skapades inte med knän för ingenting, knän är menade som sittplatser för katter, speciellt för mig.
Det spelar för övrigt ingen roll vad det är för typ av fysiskt möjlig sittplats det är. Din mage, din rygg, dina ben, dina axlar, jag kommer att placera mig där om och när jag kan.
Dörrar ska vara öppna! Jag tycker inte om stängda dörrar. Oftast räcker det med att jag krafsar upprepade gånger på dörren så kommer någon av de där tvåbenta figurerna och öppnar den åt mig. Inte kanske för att jag vill gå in genom dörren, men den SKA vara öppen.
Jag älskar att slicka på plastpåsar, det smakar gott.
Godis är också gott.
Jag tycker om Kerstin också. Eller hon är den som jag kan tolerera här hemma. Ofelia stör mig inte så mycket men den där Mister, han irriterar mig! Han kallas söt men är en riktig retsticka! Jag brukar daska till honom när jag får lust. Varför det? Jo, för att han provocerar mig. Trots att han vet mycket väl att han står under mig så muckar han gräl då och då. Han vet också att han aldrig kan vinna över mig...och ändå fortsätter han. Han brukar följa efter mig vart jag än går också. Han har uppenbarligen inte många höns hemma. Jag skulle kunna tycka synd om honom...fast det är inte min natur. Han ber om det. Han får skylla sig själv.
Det är jag som bestämmer.
Kommentarer
Trackback
