regntass

Mina vänner på andra sidan jorden fortsätter att gifta sig och bli vuxna. S blir mamma om hundra dagar tydligen. 

Jag undrar när jag kommer bli vuxen.

 

 

Vi 80-talister är tydligen en krävande generation har jag läst någonstans. Vi ska hinna med allt och förverkliga oss själva till fullo. Vi reser mycket, upplever, festar och "lever livet" under några år. När vi väl börjar utbilda oss så gör vi det under en allt längre tid för att specialisera oss för att kunna ha en chans på arbetsmarkanden. Vi får vårt första jobb vid 28 där vi förutom bra lön även förväntar oss att ha roligt på jobbet, trevliga kollegor och goda karriärmöjligheter, annars vill vi inte jobba där. Vi skaffar barn allt senare i livet, eller inte alls. Vi griper oss fast vid ungdomen, likt en envis Peter Pan. 

 

Jag känner mig rätt så träffad angående detta. Inte allt. Jag har till exempel inte rest så mycket. Jag har mest pluggat, för att det var roligt...och för att jag inte visste vad jag ville med livet i övrigt. Kanske låter det oansvarigt så här i efterhand, men det är sanningen. När jag gick i trean på gymnasiet så sökte jag mig till folkhögskolan i Värmland, inte enbart för att jag ville fortsätta med skådespeleri, utan också för att jag var livrädd för att gå sysslolös. Jag var tvungen att ha något att göra. Egentligen har jag väl tänkt så ända sedan dess. Jag har pluggat på universitet i 6,5 år. Dels för att det har varit berikande för mitt liv...och för att jag har varit rädd för den dagen då jag inte längre skulle ha något att göra, ingenstans att tillhöra. Jag skjöt den dagen framför mig så länge det gick. När jag var 18 år hade jag ingen aning om hur svårt det skulle vara att få jobb sen, jag tänkte bara att jag inte var redo att ta steget in i verkligheten än. Så tänkte jag även vid 20 och 23. Jag ville ha ut mer av livet, göra det som jag tyckte vara roligt. Jag tänkte "Inte än, inte än". And you know what? Jag ångrar ingenting. Rien de rien! ぜんぶ楽しかったから！

 

Nu är jag 27 år. Kanske stämmer det att jag är en krävande 80-talist som aldrig vill bli vuxen. Eller är det frågan om att våga bli vuxen? Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att JAG åtminstone inte behöver ha "roligt" på jobbet eller jättegoda karriärmöjligheter. Jag vill kunna skilja på jobb och fritid. Jag vill ha ett jobb som känns meningsfullt där jag får göra det jag kan. Är det att begära för mycket?

 

Arbetsintervju på måndag. 

...Here we go. Again.