regntass

Imorgon börjar juridikkursen. Jag ska försöka orka mig dit. Får andas oleum basileum hela natten så kanske jag blir kry.

Jag hatar verkligen att vara ensam nu. Varje gång mamma och pappa är här så går tiden så oerhört fort. När jag står vid dörren och kramar dem adjö så känner jag mig liten igen. Det känns som när man lämnades på dagis allra första gången och absolut inte ville att mamma skulle gå. Lite den känslan får jag när jag stänger dörren, tittar ut genom dörrögat och ser dem försvinna i trappan.

Det är mycket som går mig emot nu. Någon gång bör den här svackan ta slut tycker jag. Men än är det inte över. Jag känner på mig att hjärtat kommer att brista i poetisk mening, att ett totalt bryt är av nödvändighet för att en senare lycka ska infinna sig.

Jag har skrivit en liten haiku om detta.