regntass

Mitt elände fortsätter sprida sig över ansiktet och ner på halsen, armar och ben. Sköterskan sa ju att kortisonkrämen skulle vara bra, tar det flera dagar innan effekten börjar synas? Jag tror i alla fall jag lyckats döda de få koppor jag hade runt munnen, det såg okej ut imorse. Torrt som en öken, men okej. 

Det är nu som man tittar extra noga i dörrögat innan man går ut för att gå ner med tvätten. Om man är folkskygg i detta ensamkollektiv i vanliga fall så är det ingenting mot det här. Nu har jag en faktisk anledning till varför jag inte vill stöta på andra människor. Vill inte att de ska se mitt rödskrovliga yttre. Jag har blivit en eksemeremit. 

 

När man inte vill visa sig för folk och bara sitta inne hela tiden, då har man i stort sett inte lust att göra någonting. Man orkar inte anstränga sig för mycket, dels av nedstämdhet och dels av rädslan att fysisk aktivitet ska leda till försämring av eländet. Vill inte bli varm i ansiktet till exempel, det är redan rött nog. 

Så plötsligt har man massa tid. Tid till att göra saker som inte kräver så mycket av en. Sitta och titta på den nyupphängda tvätten framför en till exempel. Eller ta alla papper i högen på bordet och sortera in i sina rätta mappar. En annan grej man kan göra är den nödvändiga uppgiften att rensa i sin inkorg. Det tar en stund. Jag lyckades banta ner min inkorg från 36 till 9 sidor. Tänk så mycket skräp man samlar på sig. 

 

Nu har jag tid att fortsätta läsa Game of Thrones också. De är dryga de där böcker, vilket är bra. 

Igår låg jag och lyssnade igenom ca 30 år av Madonnas musik. Det är rätt trivsamt att slippa titta på något och bara lyssna. 

Tror jag ska fortsätta på det spåret. 

 

När man inte vill gå utanför dörren vill man ännu mindre gå till affären för att handla mat. Jag får helt enkelt ta vad som finns här hemma. Får rensa frysen lite. Kanske att jag kan göra en tortilla med lax och spenat. Undrar om det blir gott...