regntass

Nu har jag läst allt material vi ska ha till morgondagens överdagenskrivning. Men den här gången tänker jag inte köpa nått godis. Det får räcka med kaffe för att jag ska orka sitta framför datorn i sju timmar.

 

Jag blickar ut genom mitt fönster, det är en himla trafik utanför. En skata håller just på att rensa vattenrännan på löv. Småfåglarna är också där titt som tätt. Jag undrar vad de gör, letar mat? För bygga bon i ett stuprör är nog inte riktigt skatornas stil.

Åh vad jag önskar att jag hade en katt nu! Om ändå Sasse hade vart här, han hade matchat soffan så fint.

Fast Maxe vore förstås bäst ur inredningssynpunkt...

men jag hade inte velat ha honom här i lägenheten, han hör hemma i skogen. Det gör ju Sasse också men han är en typisk soffkatt. Han är en katt som vet att ligga still.

 

I natt hade jag en märklig dröm. En utdragen mardröm som inte ens ville ge sig när jag väl vaknat. Min hjärna ville bara spinna vidare på den. Vem vill spinna vidare på en obehaglig dröm?!

Tänkte redogöra för den lite kort (om det nu går), känsliga läsare varnas.

 

Jag var mig själv, eller så var jag en japansk tjej, det skiftade till och från. Jag satt och drömde om Utopia, en färgrik ö långt upp i himlen med en luftballong ovanför. Den ön ville jag komma till, jag såg ön från ett bilfönster. På den ön var alla lyckliga. Ett samhälle utanför den här världen.

Jag färdades till en stad. Mina japanska kompisar väntade på mig i ett rum. Det var en hotfull spänning i luften. Oroligt. Jag såg mig själv stå på en träveranda utanför rummet, högt uppe i ett flervåningshus. Verandan hade inget räcke så det stupade rätt ner flera meter, nedanför en parkering och en bilväg. På verandan med mig var flera japanska män och kvinnor i kostym. Plötsligt började alla att ta livet av sig, på det ena sättet märkligare än det andra. En man som höll på att strypa sig själv tittade på mig med förvånad min när jag försökte hejda honom genom att skrika. Snart var alla på verandan döda. Mina kompisar kom ut och ville att jag skulle komma över till dom. Jag vågade inte gå till dom för då skulle jag tvingas passera de döda. Men till slut gick jag dit.

 

Mina "kompisar" ville ringa polisen och sätta dit mig, som om det hela vore mitt fel. En japansk kille (min pojkvän?) hjälpte mig att fly från huset. Nere på parkeringen tog vi oss in i en bil, men nu var jag tvådelad och såg på som tredje person hur mitt japanska jag satte sig vid ratten. Jag satte mig hastigt i baksätet.  Killen bredvid henne (mitt japanska jag) verkade stressad och förvånad över att hon kunde köra, hon var ju så ung. Bilen såg ut att vara gjord av papier marché. Så blev jag ett med mitt japanska jag igen och satt framför ratten. Vi visste att vi måste komma iväg snabbt eftersom polisen var oss hack i häl. Jag styrde bilen och råkade köra på en liten hund som gick i koppel. Jag stannade inte utan körde vidare, körde på både människor och djur som var i vägen. Snart var vi ute ur stan och körde på landsväg. Som med alla moderna fordon kunde bilen också flyga, snart fick jag upp bilen i luften. Det gick lite vingligt men bensinen var ju snart slut. Då såg jag den igen, Utopia. På vänster sida om oss hovrade ön långt bort och jag ville bara flyga dit med en gång. Men det var långt dit och bensinen skulle inte räcka, så vi bestämde oss för att flyga till mitt barndomshem istället och fortsätta dagen efter.

 

Mitt barndomshem var ett avlångt hus, vi gick genom en korridor och passerade några rum innan vi kom till mitt gamla rum. Jag förklarade att jag alltid drömt om Utopia för om man sträckte sig ut genom mitt fönster tillräckligt mycket så kunde man se ön. Jag demonstrerade. En äldre kvinna uppenbarade sig i rummet, den nuvarande ägaren till huset. Jag sa att jag bott här som liten och att vi planerade att ta oss till ön. Kvinnan hade förstått vilka vi var och hade redan larmat polisen, vilket hon avslöjade med en belåten och illvillig min. Jag och min pojkvän försökte ta oss från huset, rädda att vi aldrig skulle kunna ta oss till Utopia. Det verkade rätt hopplöst... men så dök ännu en kille upp som... ville hjälpa oss? Eller?

Här vaknade jag mer eller mindre och min hjärna var ganska irriterad över detta öppna slut. Jag vet inte hur många alternative endings jag gick igenom innan jag ens förmådde mig själv att sluta tänka på drömmen och stiga upp.

 

Jag kan känna igen många element från drömmen, att så många japaner är med och att jag själv blev japan är inget konstigt, så mycket J-drama som jag kollar på. Utopia tror jag är ett inslag hämtat från det gamla 64-spelet Banjo Kazooie, eller snarare Banjo Tooie, samma design ungefär. Den flygande bilen kan ju vara inspirerad av Harry Potter. Men varför dör folk och varför kör jag på hundar utan att känna större samvetskval? Summa summarum: jag sitter för mycket framför datorn och jag hyser en längtan om att fara iväg nånstans långt bort.