regntass

En knapp timme med dig i ena örat, ditt skratt, det störiga bakgrundsljudet av bussar, din varma röst i den tilltagande kylan. Det rör min själ. Det framkallar mitt innersta leende. Det räcker för att göra mig glad resten av veckan.

Idag hade vi vår lilla gruppredovisning. Jag har kommit på vad mitt problem är. Jag har inte direkt svårt att prata inför folk, jag blir bara så himla nervig precis innan jag ska prata. När jag väl börjar prata så försvinner nerverna direkt. Det är precis som när jag står på scen, allt försvinner när man väl har börjat (nerver alltså, inte replikerna). Så varför måste jag ha den här känslan varje gång? Varför måste jag idogt kämpa för att svälja ner hjärtat till sin rätta plats igen innan jag öppnar munnen? Jag fattar det inte.

Ikväll var jag på Norrlands nations Mingelkväll. Det var avslappnat och helt i min stil. Man kunde faktiskt prata med folk eftersom musiken bara hörde till som en liten audiell dekoration i hörnen. Grönsaksstavar, dipp och laxsnittar. Perfekt! Det blev lassokastning på uppstoppad ren, potatisskalning i sann MacGyver-anda (fråga inte) och lite annat skoj. Jag kommer defenitivt att trivas i den nationen.

Nä, nu måste jag försöka sova.
Hehe, vem försöker jag lura egentligen?