Kandidat....?
Hela min studieplanering har gått om intet. Jag hade hela tiden trott att avslutad F-kurs betydde kandidatexamen, men det är Magisterkursen, och E-kursen som jag går nu är kandidat. Dessutom räcker det ju inte med att jag läser klart E-kursen, jag måste ju plugga ytterligare 30 hp av nått helt annat för att bli examinerad! Suck...det här hade jag inte räknat med alls. Jag har ju varken vilja, tid eller csn att lägga på ett halvår då jag studerar "vad som helst".
Så som det ser ut nu så kommer jag att läsa E-kursen (krävande, acks så rätt F hade) och sen inget mer inom japanskan på GU, i alla fall inte på ett bra tag. Så i vår blir det till att sticka till Norge och jobba istället, då kan jag åtminstone tjäna ihop en slant så det blir lite enklare att börja plugga igen till hösten. Blir nog Informatörsprogrammet i Växjö...eller Turism i Kalmar eller nått annat uppåt norrlandet.
Första läxan: läs igenom två självmordsbrev/testamente (det är samma ord på japanska) ur ett klassiskt verk. Jag har suttit i nästan tre dagar och försökt översätta det så gott det gick, jag vill gärna begripa själv vad det är jag läser.
Intromötet gick ju sådär...vår nya lärare pratar väldigt snabb och bitvis svår japanska, jag fattade kanske 65% av vad hon sa under hela den timmen. Men det var jag inte ensam om i alla fall. En klasskamrat beskrev det hela på ett träffsäkert sätt "Jag fattar vad hon säger, men jag förstår inte vad hon pratar om" XD
Min jobbintervju vet jag inte vad jag ska tro om riktigt, det kändes inte jättebra direkt, trots att jag fick improvisera lite till och från så gick det väl inte helt knasigt. Men jag ogillar starkt sådana intervjuer, frågorna har man aldrig några riktigt bra svar på. Till exemple: hur reagerar du under stressiga förhållanden? Hur i hela friden ska jag veta det när jag knappt har varit i en jobbrelaterad "stressig" situation? Eller varit stressad överhuvudtaget? Enda gången jag utsatts för stress på arbetsplats var på Öland när jag var 15 år och stod i kassan på krukmakeriet. Första sommarjobbet, tredje dagen, saker och ting kör ihop sig vid kassan och kön bara växer och växer....ja, då blev jag stressad, nästan panikslagen (för chefen var inte heller på plats) men på nått sätt lyckades jag lösa problemet ändå till slut.
Och jag vet ju inte hur jag reagerar nu. Förmodligen tar jag det lugnt och gör det bästa av det. Så det är ju det man får säga.
Hur som helst har de inte hört av sig än. Undrar hur länge det dröjer innan det sker, vill ju kunna åka till Växjö över en helg utan att känna mig tvungen att sitta och vänta i lägenheten ifall de skulle ringa och be mig infinna mig nästa morgon.
Så som det ser ut nu så kommer jag att läsa E-kursen (krävande, acks så rätt F hade) och sen inget mer inom japanskan på GU, i alla fall inte på ett bra tag. Så i vår blir det till att sticka till Norge och jobba istället, då kan jag åtminstone tjäna ihop en slant så det blir lite enklare att börja plugga igen till hösten. Blir nog Informatörsprogrammet i Växjö...eller Turism i Kalmar eller nått annat uppåt norrlandet.
Första läxan: läs igenom två självmordsbrev/testamente (det är samma ord på japanska) ur ett klassiskt verk. Jag har suttit i nästan tre dagar och försökt översätta det så gott det gick, jag vill gärna begripa själv vad det är jag läser.
Intromötet gick ju sådär...vår nya lärare pratar väldigt snabb och bitvis svår japanska, jag fattade kanske 65% av vad hon sa under hela den timmen. Men det var jag inte ensam om i alla fall. En klasskamrat beskrev det hela på ett träffsäkert sätt "Jag fattar vad hon säger, men jag förstår inte vad hon pratar om" XD
Min jobbintervju vet jag inte vad jag ska tro om riktigt, det kändes inte jättebra direkt, trots att jag fick improvisera lite till och från så gick det väl inte helt knasigt. Men jag ogillar starkt sådana intervjuer, frågorna har man aldrig några riktigt bra svar på. Till exemple: hur reagerar du under stressiga förhållanden? Hur i hela friden ska jag veta det när jag knappt har varit i en jobbrelaterad "stressig" situation? Eller varit stressad överhuvudtaget? Enda gången jag utsatts för stress på arbetsplats var på Öland när jag var 15 år och stod i kassan på krukmakeriet. Första sommarjobbet, tredje dagen, saker och ting kör ihop sig vid kassan och kön bara växer och växer....ja, då blev jag stressad, nästan panikslagen (för chefen var inte heller på plats) men på nått sätt lyckades jag lösa problemet ändå till slut.
Och jag vet ju inte hur jag reagerar nu. Förmodligen tar jag det lugnt och gör det bästa av det. Så det är ju det man får säga.
Hur som helst har de inte hört av sig än. Undrar hur länge det dröjer innan det sker, vill ju kunna åka till Växjö över en helg utan att känna mig tvungen att sitta och vänta i lägenheten ifall de skulle ringa och be mig infinna mig nästa morgon.
Trackback
