regntass

Tänka sig, min pianospelande granne har gått och blivit bra på sitt instrument... till slut! Nu låter det ju riktigt hyfsat.

Imorgon kommer lilla mamma upp till mig och stannar över några dagar ^_^
Längtar efter lite sällskap nu. Det är inget kul att sitta hopkrupen framför datorn och klura på uppsatsen. Undra på att jag har överskottsenergi, sitter ju bara still om dagarna. Jag borde börja springa igen, har inte gjort det på nån vecka nu. Nåja, Curves Gym kanske kan vara nått ändå. Visserligen har de inte löparband vad jag vet...men springa kan man ju ändå göra om vädret tillåter.

På Spotify spelar Jens Lekman. "Kanske är jag kär i dig".
Kanske är jag kär i dig...
så sa Eli till mig på en av lektionerna i Japan, dock sa han det med väldigt taskigt svenskt uttal (amerikan som han var), hehe. Men ack så gulligt det var av honom. Det var han som introducerade mig för Jens Lekmans musik, jag hade ju aldrig hört talas om artisten innan, konstigt nog. Han ville väl impa lite med att kunna säga nånting på svenska, men jag vet att det låg ett uns av bokstavlighet bakom de orden också...hihi.

Vad gör man när allt av vikt i livet simultant pressas på en och vill ha uppmärksamhet?
Då lyssnar i alla fall jag på Povel och sjunger bort mina problem för ett tag, för att sedan
sålla bort oviktiga saker för stunden och ägna mig åt det som faktiskt spelar roll just där, just då.

Som en karamell som aldrig smälter....? Varför kom den repliken upp nu då?

Hur som helst, underbart är i sanning alldeles för kort.
Jag tycker att 3 år av karameller och bittra kallsupar får räcka. Det är nog nu. Jag drunknar snart.
Jag ser kärleken spira hos andra människor i höstglöden. Jag är glad för deras skull.
Jag kommer att glöda snart igen, jag ska bara vänta på rätt kolbit.