regntass

Känner mig instängd i det här huset på nått sätt, en känsla av rastlöshet. Om man går ut i snön så måste man ändå snart gå in igen. Är det separationsångest? Jag har börjat fatta vad jag gett mig in på...men ändå inte. Snart åker jag iväg till en helt annan del av världen. Jag är nog ganska glad att jag ska bo ihop med en annan tjej i samma rum, det hade vart hemskt att vara ensam i början, vi kommer ju ändå att sitta i samma båt.
Minns hur det var när jag började i Värmland och man bara satt för sig själv inne på sitt rum och i princip inte vågade gå ut för att man inte kände nån...och dessutom för att det var tomt i resten av byggnaden för att nästan alla andra gjorde precis som jag. Det är nog bland det värsta jag vet, att befinna sig i en obekant byggnad där man vet att det finns massa folk, men alla är för sig själva på sina rum och det är helt tyst. Så går man där ensam i ovissheten.
Så kommer det nog inte bli nu.

Önskar att det var vår och man var 12 år igen, då sprang jag alltid runt i den varma solbelysta skogen och letade upp nya ställen man inte sett innan, när vardagen kändes föga uppskattad.
Jag borde fötts i ett Jordtecken egentligen.
Men det var väl meningen att jag skulle flyga runt än hit än dit på vindens vägar.

Jag läste om numrologi, och räknade ut mig själv, jag häpnade.
Hur kan sådana saker stämma så bra?

Undrar om min igelkott har landat än... Hoppas att han kan komma hit imorgon! Vad som är så synd med skäggväxt på killar är att trots att det kan vara väldigt attraktivt så finns det nog inget som sticks mer!