regntass

Jag gick till festligheterna helt själv och hoppades väl att jag åtminstone skulle få dela några ord med eventuella bordsgrannar. Jag satte mig vid ett bord där det satt två personer. Konstigt nog gick de efter ett tag och satte sig nån annanstans. Nåja tänkte jag, det kommer väl alltid fler. Snart närmade sig en japansk lärare, men blyga som dessa äldre herrar är så satte han sig två stolar bort och tog ingen notis om mig. Jaja.

Slutligen så anslöt sig ett gäng vilsna ekonomkillar. En var full och gnällig, en var mindre full och positiv och den tredje var riktigt trevlig och hade dessutom gått på gymnasium i Japan. Han och jag språkade mycket under kvällen. Jag gjorde mitt bästa för att instruera hans kompisar i den japanska matkulturen, alla gäster hade fått varsin bento med diverse smårätter. Fast de gav upp efter 40 minuter och lämnade salen, de hade inte förväntat sig rå fisk och var hellre sugna på mer alkohol och Sivanshäng kan jag tro.

När partyt var slut vid tio så sa den trevliga ekonomen att det vore synd att sluta kvällen redan. Han tyckte att vi kunde se på Japanrelaterade youtube-klipp eller en film (hemma hos någon av oss antar jag).... men det tyckte inte jag. Han var ganska enveten och ville tydligt spendera mer tid med mig, vilket var smickrande... men jag orkade inte. Kände på mig att en förkylning var i antågande. Jag ville bara hem, ta några shotar vodka och lägga mig.

Sagt och gjort. Idag när jag vaknade så var allt frid och fröjd.

Ekonomer förresten... det är ju också ett roligt släkte.

(udon, något av det goaste här på jorden)

Här kommer mera som är typiskt ;)

Idag har vi haft fokusgrupper hela dagen. Det tar på krafterna att sitta och intervjua/bli intervjuad i grupp flera gånger i sträck. Roligt har det vart ändå. Min grupp intervjuade om framtiden.

Jag ska sitta och knåpa ihop rapporten, de andra har gjort grovjobbet så nu är det bara för mig att småjustera texten och skriva inledning.

Igår var det Kommedias pubkväll. Det var ganska hyfsat trevligt. Inte för mycket folk. Folk körde karaoke (eller singstar om man ska vara petig) och den ena skönsången efter den andra skränade ut ur de raspiga högtalarna. Så var det ett musikquiz också... som var skitsvårt eftersom personen som satt ihop eländet i princip bara körde nya manliga artister från Skåne. Mitt lag fick näst minst poäng. Vadå "det här lyssnar väl alla på"?

Jag tror jag ska hämnas nån gång och göra ett musikquiz där frågorna handlar om musik från 80-talet och bakåt, långt bakåt. Så får vi se om alla unga 90-talister känner till Edith Piaf, Dean Martin och The Turtles.

Vissa dofter förknippar vi med olika saker. Doften av stearinljus, granbarr och apelsiner får mig att tänka på julafton. En direkt association som jag inte ens funderar över, det hör liksom till julen för att det alltid ha gjort det. Även om granar har barr året om och vi äter apelsiner och kan tända ljus när vi vill så är det ändå just julen som jag kommer att tänka på.

Idag när jag kom hem så kom jag att tänka på att vissa dofter även förknippas med en viss ålder. Vad som hände var att jag var på väg uppför trappan då en person passerade mig (jag såg inte så noga men det var en kvinna). Kvinnan lämnade efter sig ett doftspår av parfym, hon kom uppenbarligen från tredje våningen eftersom doften blev starkare och fyllde mer och mer av luftrummet ju högre upp jag kom. Det var en stark, tung doft. Jag tänkte direkt att det var en gammal dam som passerat mig och vände mig därför neråt för att se henne passera ut genom ytterdörren.... det var en tjej i min egen ålder. Så himla fel du har valt! tänkte jag. För mig är det helt enkelt fel att kvinnor under 30 går omkring med "tant-parfymer". Ni vet nog vad jag talar om.

Det är ett typiskt exempel på en doft som är förknippad med en viss ålder. Men jag undrar hur detta uppstod från början, varför blev just tunga dofter förknippade med äldre damer?

Det finns mycket man kan undra över.

Idag hade vi workshop i bibblan. Vi blev instruerade i hur man söker bland alla databaser och grejs. Om ni undrar varför jag har den ovanstående bilden med så ska jag berätta varför. Det är nämligen så att vår biblioteksnisse som har hand om just vår institution går omkring med detta byxmodet. Han är jättebra på att lära ut, trevlig och full av energi och älskar sökningar mer än något annat. Han är en riktig liten hoppetossa också, hans kropsspråk är väldigt livlig och rent ut sagt komiskt. Det blir ju inte mer seriöst heller för att han går omkring med detta häng. Alltså... jag KAN inte ta folk på allvar som går med byxorna nedhasade på det där sättet! XD Ser ju så urbota dumt ut.

Senaste nytt från soptippen vid trappan: de två tv-apparaterna och trädgårdshandskarna har försvunnit. Nu ligger där istället en röd dammsugare. Jag väntar på att en tvättkorg ska dyka upp.

Dagens akademiska storfräsare, tre bokstäver: GGG - Gaggig Gammal Gubbe!

Vem är det jag pratar om? Jo... Jan Myrdal (vars far vi för övrigt har en sal uppkallad efter). Ja, jag vet att det kanske inte är så snällt att säga så om en man som har varit betydande både i och utanför Sverige... men jag kan tyvärr inte säga annat.

Jag är så förstummad av den två timmar långa tortyren... så jag finner knappt ord att beskriva eländet. Jag tror inte jag ödslar mer energi på att leta heller.

Men det är väl som EL sa, nu har vi träffat honom och det kommer vi förmodligen aldrig göra igen. Hehe, precis så sa Per-Ragnar också när han föreläste på mitt gymnasium en gång. Fast han sa det väldigt stöddigt, som om det vore till vår nackdel att vi aldrig skulle få chans att möta honom igen. Hahaha!

Världen är full av lustigkurrar.

På tal om filmer, igår så ägnade jag mycket tid åt svenskt 80-tal. Först Besökarna och sedan G som i gemenskap.

Mitt intryck av Besökarna: .... eh, va? Nu fattade jag inte. Inga förklaringar? Ganska otäckt, men det är minsann en märklig film. Man vet inte om man ska skratta eller vara rädd, men det kanske är det som är grejen.

Mitt intryck av G: ......va??? Herregud, nej inte dem kläderna! Men Uggla är klockren!

Nu ska jag bara se till att se Mitt liv som hund också. Nej, jag har inte sett den än, inte i sin helhet. Jag minns att jag sett nått litet klipp av den hemma hos farmor och farfar när de bodde på Blåbärsstigen, men jag var så liten då.

Ibland funderar man över saker och ting, då undrar man till exempel "har jag problem eller har jag inte problem?". Då är det rätt gôtt att ha någon som säger "ja, du har problem". Det gjorde min tandläkare idag. Ja, jag har problem med en visdomstand, därför ska den bort. Det blir dyrt... men är det nödvändigt så är det.

 

Det blev en kort visit hemma, men hann träffa L över en lunch. Fick sen pröva flera av hennes klänningar och fann en som faktiskt passade väldigt bra, den får jag låna till hennes 25-årsfest :)

 

Jag kom precis hem för nån timme sen. En varm dusch, mysdress, ost och kex-bricka med vitt vin framför Halv åtta hos mig... that´s life ^^

Kvällen är inte slut än, snart börjar Robinson. Härligt.

 

Snart ska jag dra mig hem till skogen, måste hem och fixa dentala problem,  krama lite föräldrar och katter.

På fredag ska jag utföra den etnografiska uppgiften vi fått i klassen igår. Jag ska observera en viss grupp av studenter på universitetet. Ett allmänt krävande jobb eftersom man måste skriva ner precis allt man ser och tänker och samtidigt inte avslöja vad man håller på med.

Igår försökte jag dra mig till minnes vad Olofströms och Karlshamns kommuner har för slogans, men jag kom inte ihåg det. Vi pratade nämligen om slogans på gästföreläsningen.

Nu läste jag på nätet att Karlshamn har flera olika, bland annat Från skärgård till lövskog. Låter ju fint och bra. Olofström hittade jag inget på... ingen vidare bra kommunbranding, fast man kanske inte vill locka folk dit hehe.

Så fann jag en lista över många stads och kommunslogans, här är några av mina favoriter

1. Botkyrka - Långt ifrån lagom

2. Degerfors - Mer än stål och fotboll

3. Fagersta - Här får du Livstid

4. Kiruna - En ren upplevelse

5. Lerum - Mer än du tror

6. Piteå - Det är hit man kommer när man kommer hem

7. Sotenäs - Full fräs i Sotenäs

8. Surahammar - Din tugga av det sura äpplet

9. Vallentuna - Var femte invånare är en häst

10. Österåker - Mer än bara en anstalt

Den tråkigaste måste vara Staffanstorp - Vi lever och verkar i en trygg och inspirerande kommun.

De borde ta efter Hipp Hipp och göra om det till

Staffanstorp - Staden som alltid sover.

Fast det kanske skulle passa bättre in på Vissefjärda.

Idag var jag på en mycket intressant gästföreläsning, en före detta student som startat eget och kommit långt på kort tid. Hon fick mig inspirerad och ännu mer övertygad om att jag valt rätt program. För det finns ju så många vägar att gå... och så mycket som kan stå på ens visitkort om fem år.

Så var metodkursen igång. B-uppsats coming up. Vad den ska handla om? Vet inte ritkigt. Antingen om kriskommunikation eller propaganda. Får se vad resten av gruppen vill.

Hm... jag vill laga paj... men jag har ingen frukt. Får skaffa mig det snart.

Jag lyssnar på musik av Ragnar Grippe. Han, Thomas Lindahl och Bengt Palmers är mina svenska favoritkompositörer när det gäller film och tv-musik!

Grippe har bland annat gjort introt till Svensson Svensson och temat till Jönssonligan.

Tänk att musik kan framkalla sådana känslor... jag tycker Janninge hade rätt när han sa att livet förmodligen skulle vara väldigt tråkigt om inte musik fanns. Det får en att undra hur det är att födas döv...

Suck... jag vill bara ut och gå hela tiden! Trots att jag knatat på rätt bra idag så har jag massa energi kvar.

Idag så gick jag in till stan, tog en sushilunch och kollade runt lite i affärer. Köpte Walk the line på Hemmakväll och spatserade hem igen i duggregnet. Det är så härligt att ute och gå när träden har på sig höstmodet och fäller sina små klädesplagg i vinden när man passerar. Björkarna är allra vackrast tycker jag. Nog för att lönnarna med sina röda löv stoltserar fint, men att se björkens gula löv mot den gråvita stammen, det är bara för vackert! Just nu är det prefekt, precis innan alla löven lämnar träden och skapar en grå och brun slasknovember.

 

Just nu har jag en sak gemensamt med en bäbis, jag håller på att få tänder. Den sista visdomstanden tyckte tydligen att det var dags att börja röra på sig.

 

Jag måste ju berätta lite om gårdagens Halloweensittning också. I år var maten mycket godare vilket höjde stämningen rejält. Sittningsgruppen gjorde ett strålande jobb med underhållning och dekorationer, även om jag många gånger var rädd att något eller någon skulle fatta eld på grund av alla tända ljus överallt.

Jag gick som häxa tillsammans med Sofia och Johanna som hade tänkt samma sak. Johanna vann pris för kvällens bästa outfit :)

Det fanns många greve Dracula, en del smurfar och andra lustiga figurer att se bland gästerna. Johan som förra året tagit hem priset för sin utklädnad (Edward Scissorhands) kom i år som figuren Plupp, norrlänning som han är hehe. Men en personlig favorit hos mig var trion Fredrik, Filip och Max som klätt ut sig till Jönssonligan. Helt fenomenalt bra!

Så fick jag äntligen prata med N, min brylling i ettan...som var utklädd till kackerlacka. Jag kom på samma förfest som honom och han blev förvånad och jätteglad när jag förklarade att vi var släkt. Så hamnade jag även bredvid honom på sittningen, mycket prat blev det. Tänk att det kan vara så kul att hitta nya släktingar! ^^

Kaffemaskinen startades bara två gånger idag, så mycket går det ändå inte åt på åtta timmar. Som alltid vid en överdagenskrivning bryr jag mig knappt om kläder eller hur håret ser ut. Jag har suttit i mammas 70-talsdress hela dagen, det duger fint det.

Nu har jag läst allt material vi ska ha till morgondagens överdagenskrivning. Men den här gången tänker jag inte köpa nått godis. Det får räcka med kaffe för att jag ska orka sitta framför datorn i sju timmar.

 

Jag blickar ut genom mitt fönster, det är en himla trafik utanför. En skata håller just på att rensa vattenrännan på löv. Småfåglarna är också där titt som tätt. Jag undrar vad de gör, letar mat? För bygga bon i ett stuprör är nog inte riktigt skatornas stil.

Åh vad jag önskar att jag hade en katt nu! Om ändå Sasse hade vart här, han hade matchat soffan så fint.

Fast Maxe vore förstås bäst ur inredningssynpunkt...

men jag hade inte velat ha honom här i lägenheten, han hör hemma i skogen. Det gör ju Sasse också men han är en typisk soffkatt. Han är en katt som vet att ligga still.

 

I natt hade jag en märklig dröm. En utdragen mardröm som inte ens ville ge sig när jag väl vaknat. Min hjärna ville bara spinna vidare på den. Vem vill spinna vidare på en obehaglig dröm?!

Tänkte redogöra för den lite kort (om det nu går), känsliga läsare varnas.

 

Jag var mig själv, eller så var jag en japansk tjej, det skiftade till och från. Jag satt och drömde om Utopia, en färgrik ö långt upp i himlen med en luftballong ovanför. Den ön ville jag komma till, jag såg ön från ett bilfönster. På den ön var alla lyckliga. Ett samhälle utanför den här världen.

Jag färdades till en stad. Mina japanska kompisar väntade på mig i ett rum. Det var en hotfull spänning i luften. Oroligt. Jag såg mig själv stå på en träveranda utanför rummet, högt uppe i ett flervåningshus. Verandan hade inget räcke så det stupade rätt ner flera meter, nedanför en parkering och en bilväg. På verandan med mig var flera japanska män och kvinnor i kostym. Plötsligt började alla att ta livet av sig, på det ena sättet märkligare än det andra. En man som höll på att strypa sig själv tittade på mig med förvånad min när jag försökte hejda honom genom att skrika. Snart var alla på verandan döda. Mina kompisar kom ut och ville att jag skulle komma över till dom. Jag vågade inte gå till dom för då skulle jag tvingas passera de döda. Men till slut gick jag dit.

 

Mina "kompisar" ville ringa polisen och sätta dit mig, som om det hela vore mitt fel. En japansk kille (min pojkvän?) hjälpte mig att fly från huset. Nere på parkeringen tog vi oss in i en bil, men nu var jag tvådelad och såg på som tredje person hur mitt japanska jag satte sig vid ratten. Jag satte mig hastigt i baksätet.  Killen bredvid henne (mitt japanska jag) verkade stressad och förvånad över att hon kunde köra, hon var ju så ung. Bilen såg ut att vara gjord av papier marché. Så blev jag ett med mitt japanska jag igen och satt framför ratten. Vi visste att vi måste komma iväg snabbt eftersom polisen var oss hack i häl. Jag styrde bilen och råkade köra på en liten hund som gick i koppel. Jag stannade inte utan körde vidare, körde på både människor och djur som var i vägen. Snart var vi ute ur stan och körde på landsväg. Som med alla moderna fordon kunde bilen också flyga, snart fick jag upp bilen i luften. Det gick lite vingligt men bensinen var ju snart slut. Då såg jag den igen, Utopia. På vänster sida om oss hovrade ön långt bort och jag ville bara flyga dit med en gång. Men det var långt dit och bensinen skulle inte räcka, så vi bestämde oss för att flyga till mitt barndomshem istället och fortsätta dagen efter.

 

Mitt barndomshem var ett avlångt hus, vi gick genom en korridor och passerade några rum innan vi kom till mitt gamla rum. Jag förklarade att jag alltid drömt om Utopia för om man sträckte sig ut genom mitt fönster tillräckligt mycket så kunde man se ön. Jag demonstrerade. En äldre kvinna uppenbarade sig i rummet, den nuvarande ägaren till huset. Jag sa att jag bott här som liten och att vi planerade att ta oss till ön. Kvinnan hade förstått vilka vi var och hade redan larmat polisen, vilket hon avslöjade med en belåten och illvillig min. Jag och min pojkvän försökte ta oss från huset, rädda att vi aldrig skulle kunna ta oss till Utopia. Det verkade rätt hopplöst... men så dök ännu en kille upp som... ville hjälpa oss? Eller?

Här vaknade jag mer eller mindre och min hjärna var ganska irriterad över detta öppna slut. Jag vet inte hur många alternative endings jag gick igenom innan jag ens förmådde mig själv att sluta tänka på drömmen och stiga upp.

 

Jag kan känna igen många element från drömmen, att så många japaner är med och att jag själv blev japan är inget konstigt, så mycket J-drama som jag kollar på. Utopia tror jag är ett inslag hämtat från det gamla 64-spelet Banjo Kazooie, eller snarare Banjo Tooie, samma design ungefär. Den flygande bilen kan ju vara inspirerad av Harry Potter. Men varför dör folk och varför kör jag på hundar utan att känna större samvetskval? Summa summarum: jag sitter för mycket framför datorn och jag hyser en längtan om att fara iväg nånstans långt bort.

Chefsredaktören för Kommuniké tog en bild på den anonyma soptippen vid min trappa, så nu är bilden och krönikan i hamn. Får se hur resultatet blir om några veckor.

Nu ska jag inte göra nånting mer idag! Tentaplugget får börja imorgon.

Jag älskar The Body Shop... men nu är jag så trött på dom! Jag vet allt om dom!

12:e November ska bli Alla krossade hjärtans dag. Perfekt ju. Mörkt ute och förmodligen slask eller annat väder som folk inte gillar. Sätter stämningen precis. Fast jag har annat för mig då än att gråta över en försvunnen kärlek. Den dagen ska jag på japanskt party på Stenladan. Jag får gå helt själv eftersom mina kurskamrater inte tycks ha något intresse av det. Får väl se om någon är där som jag känner. Sayakas ex V kanske dyker upp. Jag är dock lite rädd för att träffa honom, han ser lite otäck ut nu. Han består bara av muskler, bodybuilder som han är.

 

Annars kommer jag träffa min japanska namne där som jag mötte i K-huset för några dagar sen, Hana-chan. Hon och hennes kompis Yurika kom och delade ut flyers som informerade om partyt, iklädda sina vackra yukatas. Jag tänkte att jag vore dum om jag inte tog chansen och gick fram och började konversera. Sen pratade jag lite mer med Hana och hennes vänner där de satt och sålde biljetter. Inte helt oväntat var flera av dom från Kansai Gaidai. De blev så glada över att det fanns nån här som kunde japanska. Otroligt, äntligen får jag använda språket igen! ^^

 

Det är fem år sen sist jag gick på det japanska partyt här på universitetet. Det var oerhört intressant för mig som nybörjare inom den japanska sfären. Jag satt vid samma bord som två utav mina kurskamrater, en medelålders kvinna och hennes 15-årige son som jag trodde var äldre än mig. Takeshi (allas vår favoritutbytesstudent i klassen) var toastmaster och lockade fram många skratt i publiken. Vi bjöds på japansk kultur i form av musik, sång och en rolig show om japanska stereotyper. Maten var spännande och utsökt, förutom tonkatsu som jag inte gillade. Det blev ganska sent. Jag cyklade hem i mörkret och var jätteglad. Hem till V som väntade på mig. Väl inne hos honom började jag må dåligt och fick hög feber... av nån anledning. Ett märkligt sätt att sluta kvällen på. Jag hoppas jag slipper bli sjuk den här gången.

 

Mitt högra öra värker, aj. Jag måste gå med detta örat på Halloweenfesten. Hoppas inte det blir för jobbigt.

Måste inhandla lite grejer på Partaj, festen är på lördag. Detta året hade jag ju tänkt tänka ut nått riktigt bra, men med tanke på allt annat man måste tänka på så valde jag den enkla vägen. Förra året var jag en vampyrfé, i år får det bli en häxa rätt och slätt. Ska skaffa en hatt och kanske en trollstav. Kanske ska jag färga håret i nån rolig färg (som går bort med vatten).

 

Skulle ju haft en svart katt med mig också. Bugge kanske är intresserad. Fast han skulle nog bara springa runt och föra ett himla liv. 

Är väl rätt gôtt att vara ledig imorgon. Dessutom får jag tid att gå till vårdcentralen. I tre dagar har jag plågats av smärta i öronen. Jag gissar på en propp.

På söndag kommer mamma och pappa för att hälsa på. Det kan behövas, jag känner mig allmänt vilsen just nu.

Sitter med E i K-huset. Vi har suttit med grupparbetet sedan 11 imorse. L åkte hem för några timmar sen, men vi sitter kvar enbart för att det regnar ute... och vi får mer gjort här än vi skulle få hemma i våra soffor.

Idag har vi fått mycket gjort, känns som att vi kan bli klara redan på fredag.

 

Idag fick vi äntligen tillbaka hemskrivningarna om PR. Lärarna hade lovat att vi skulle fått dom igår... men icke. De hade glömt bort oss totalt. Över en vecka försenade redan och så bara glömmer de? Nåja, jag fick mitt VG i alla fall. Enligt GP skriver jag så bra att jag skulle bli en strålande propagandist. Jaså är det DET jag ska bli? Hm...

 

Nä, nu blir det snart till att dra hem i regnrusket. Ljuva hösttider.