Från början #Candy Candy
Äntligen har mitt halsont försvunnit. Snytmaraton och hosta är vad som står på agendan. Nu har jag läst kap 8-9 i Weibulls bok och sammanfattningen i boken av vår egen högt ärade GPs författarskap, according to instructions. På måndag och onsdag blir det sjutimmarslektioner för att kompensera vår förlorade tid. Vad oerhört roligt detska bli.
Idag ska jag lära mamma hur Spotify fungerar. Bror min kommer med flyget snart. Jag tror jag ska börja ta flyget till Stockholm istället för tåg, det är så mycket billigare! Enda nackdelen är väl luftgroparna, jag avskyr dom. De kanske inte är stora, men nog för att jag ska sitta på helspänn så fort man känner att planet börjar skaka lite. Jag minns den otroliga turbulensen när jag och S skulle landa i både Osaka och Helsinki. På nedvägen till Osaka har jag inget minne av luftgropar, bara att planet skakade nått så in i norden att jag blev riktigt illamående. Men när vi landade i Helsinki så följde stora luftgropar på varandra, så enda sättet för mig att ta mig igenom det var att skratta, obehagskänslorna i magen lindras något då. Där satt jag och S och asgarvade...vad gör man inte för att ta sig igenom livets vedermödor.
Candy Candy
1976
Idag ska jag börja från början och gå långt tillbaka. Jag minns inte första gången jag såg Candy Candy, men jag fick den av en släkting när jag var 6 år gammal. Ett videoband med tjockt vitt plastfodral och bild på framsidan, köpt på nån videobutik i Värmland. En japansk animerad serie dubbad på svenska. Candy Candy på svenska är en raritet om jag får säga det själv. Jag har bara mött en person till som haft Candy Candy på svensk vhs. Serien har 115 episoder, mitt vhsband rymde förmodligen episod 5-8. Serien innehåller många tragiska moment och mamma blev inte glad över att se lilla mig sitta och storgråta framför tv:n. Jag förbjöds titta nått mer på kasetten. Tror ni jag löd mamma? Hehehe. Trots sorgligheterna var jag fast för Candy Candy. Jag ville så gärna veta vad som hände med denna storögda unga hjältinna. Det skulle dröja mer än tio år innan jag fick reda på sagans slut.
Historien utspelar sig kring 1900-talets början i USA. Föräldralösa Candice White (Candy) växer upp på ett barnhem, hon skiljer sig från mängden genom att vara pojkaktig och väldigt busig. Vid 10 års ålder skiljs hon från sin bästa vän Annie som adopterats av den rika familjen Brighton. Fru Brighton vill inte att sociteten ska få reda på att Annie är adopterad, därför tvingas Annie avbryta sin brevväxling med Candy. Candy blir förkrossad och springer upp på kullen ovanför barnhemmet, där möter hon en äldre pojke klädd i skotsk kilt som spelar säckpipa. Han tröstar henne och säger att hon är vackrare när hon ler. Candy tycker att han ser ut som en prins. För att muntra upp henne spelar pojken på säckpipan, Candy tycker det låter som (sniglar?), varpå båda brister i skratt.
Plötsligt försvinner pojken framför Candys ögon. Hon väljer att kalla honom Prinsen på kullen. När hon än känner sig ledsen tänker hon på honom. Hon önskar att hon en dag ska få träffa honom igen.
En dag får Candy reda på att en familjen Leagan önskar adoptera henne. Men det visar sig att hon endast ska vara sällskapsflicka åt familjens två barn Lisa och Neil. Dessa två visar sig vara allt annat än snälla.
Detta kan man väl säga är öppningen till hela historien. Man får följa Candy ungefär 6 år genom hennes liv, på vägen mot lyckan. Det är en historia full av dramatik, kärlek och sorg. Serien är grundad på en manga som kom ut 1975.
Så varför ska man se detta då? Är man ett fan av shoujo anime (alltså serier som är riktade mot unga flickor med allt glitter och gulligull som det innebär) bör man absolut se Candy Candy. Serien är full av amerikanskt överklassmode från förförra sekelskiftet, vilket kan vara ögongodis nog. Jag har nog aldrig sett en serie med så mycket tårar innan. Det bidrar dock till att man känner för huvudkaraktären väldigt mycket. Historien tar oss från Candys barnhem, den rika överklassens miljöer, en strikt religiös skola i London, ett sjukhus i Chicago, till Broadways scener och in i första världskrigets tumult. Serien kan ibland kännas lång men detta ger bara en episk touch på det hela.
Eftersom serien är skapad på 70-talet har den en ganska annorlunda tecknarstil än vad man kan se idag. Framför allt är människorna tecknade på ett aningen mer naturtroget sätt, med det menar jag att flickorna till exempel inte har översizade bröst eller pinnsmala midjor. Sen att allt är väldigt gulligt i övrigt får man väl ha överseende med.
(Typiskt för shoujo är applikationer av rosor, hjärtan, stjärnor och glitter...mycket glittrande ögon)
(Och hjältarna har ofta väldigt fagra och mjuka drag)
Är det konstigt att jag föll för detta som liten? ;)
Trackback
