regntass

Vet ni vad det värsta är med att vara arbetssökande? Det är inte det att man måste tacka nej till saker för att man inte har råd, det är inte heller uppgivenheten som ibland kan uppstå när man tänker på framtiden och hur arbetsmarknaden ser ut idag. Nej, det värsta är att man blir mer och mer cynisk. Man slutar tro gott om människor. Jag börjar känna så. Jag börjar bli ett jag som jag inte gillar alls. 

 

Hur lätt är det att resa sig gång på gång efter ett nederlag? Hur många nej tål man? Jag tål många. Det är inte alla nej som gör mig ledsen. Det är tystnaden, ignoransen. 

 

Vad pratar jag om? Jo, jag fick äntligen svar från stället jag var på intervju på, de som skulle höra av sig i slutet av förra veckan. Men de hörde inte av sig självmant. Igår tog jag personligen kontakt för att jag ville ha ett tydligt besked. Då fick jag ett svar i stil med "Jag tänkte precis maila dig och berätta att vi valde en annan person."

 

...Sure you did. 

 

Jag får försöka intala mig själv att detta bara är en fas, en erfarenhet som är menad att stärka mig. Det är bara det att jag blir så ledsen när jag pratar med en arbetsgivare som är trevlig och positiv, som sedan inte hör av sig med feedback. 

 

Nej, nu får jag göra något roligt. Så här kan jag inte ha det. Jag tänker inte låta dem knäcka mig! Det är det bara den gamle mannen i Jojimbo som får, om han frågar. 

Hehe. ^^ 

(Spelar ingen roll att det bara är en av mina läsare som fattar skämtet, det passar så bra in här. :P)