regntass

Jag har börjat drömma om uppsatsdisponering, det är inte ett dugg kul. Jag tänker på uppsatsen när jag lägger mig och när jag vaknar. Ska jag behöva drömma om det nu också? Det är precis så här jag reagerar när jag fokuserar väldigt mycket på någonting som antingen känns viktigt, jobbigt eller bådadera. Det är precis som de gånger jag jobbat som servitris och drömt att jag sorterar bestick i sängen. 

 

Uppsatsen börjar väl i alla fall bli klar nu. Idag skickade jag min senaste version till min handledare, så får vi se om hon tycker vi ska ha ett möte till innan deadline, som är på tisdag. Jag har kommit till det stadiet då jag knappt ens längre vet vad jag kan göra med texten för att få den bättre, även om jag innerst inne vet vad som skulle kunna förbättras. Men då är jag rädd att jag sabbar något i mitt resonemang. Blä, jag är så trött på detta nu! Men det får man ju inte känna, än mindre säga. Ska jag ha en chans att få ett jobb i den här världen så tillåts jag väl aldrig vara trött på något. Alltså, jag gillar det jag har åstadkommit på de här tio veckorna, tro inte annat. Men när man är så upptagen med något under en lång tid att ens sömn och mentala välbefinnande påverkas av det...då är det ett ganska tydligt tecken på att det är nått allvarligt galet med det här prestationssamhället. 

 

Jag läste en krönika i Aftonbladet som hade med det här att göra, alltså att det moderna samhället idag bygger på att man ska prestera och vara management-aktigt hela tiden. Krönikören drog anekdoter tillbaka till 70-talet då man tydligen aldrig kom till jobbet före kl nio, tog två timmars lunch och lät saker och ting ta sin tid (vilket man uppenbarligen gjorde i Stockholm i varje fall). Inte som idag, när många människor skyndar iväg till jobbet, presterar, jobbar över, skyndar hem igen och ändå sitter framför sina laptops till långt efter midnatt för att bli klar med en sak som tillhör jobbet. Det är banne mig inte hälsosamt! Vad hände med "jobba för livet, inte leva för jobbet"?

 

Hehe, inte ens ute i det riktiga arbetslivet och jag är redan skeptisk. Nåja, jag kanske överdriver. Vad vet jag? 

Jag vet i alla fall en sak, jag skulle hellre jobba som badvakt på heltid än att jobba på callcenter eller nått annat jobb som kräver att man är energisk och så fruktansvärt framåt (påflugen) hela tiden. Allt färre jobbtillfällen kräver allt mer spetskompetens och prestigefullhet bland arbetssökande. Ju fler som utbildar sig på högre nivåer, desto högre blir kraven på arbetsmarknaden eftersom jobben inte blir fler utan färre, så håller det på så i en mental kapprustning eller vad man nu kan kalla det. Om trehundra år kanske endast management-människorna är kvar, de som har utvecklat den där speciella påflugna prestigeattityden. Jorden kommer bestå av hyperaktiva män och kvinnor som springer runt och svamlar om inhouse-kompetens, twitterflödeskonsultering och operativa strukturlösningar. Eller...är det inte redan så? Är det inte det som jag ska syssla med?

 

Jag var på en fest häromkvällen där en av killarna berättade om sin högutbildade syster. Hennes karriär hade stigit ändlöst uppåt...ända tills hon träffade en man, gifte sig och fick barn. Då flyttade hon till Gotland och började odla grönsaker istället. Killen jag pratade med tyckte i sitt berusade tillstånd att systern gjort ett misstag.

Att byta ett toppjobb i en storstad till att odla grönsaker på landet... är det så konstigt att man gör det egentligen? Kanske är det just för att grönsaker kräver tid. Tid som vi annars inte upplever att vi har.

Grönsaker växer inte snabbare för att man vill det. I grönsakslandet finns ingen chef som kräver att de nya morötterna ska ligga på hans skrivbord senast kl tio nästa morgon. 

Jag tror systern valde rätt.