regntass

Jag släppte in Igor för att ha lite sällskap. Slog på en trevlig tv-film i bakgrunden... och satte igång det otäcka på datorn. Jag hade av nyfikenhet bestämt mig för att se på Cannibal Holocaust från 1980. En av världens mest kontroversiella skräckfilmer. Såg på eländet med obestämda känslor. Man blir inte rädd av filmen, man blir mest illa berörd och kanske lite illamående ibland. Men det är likväl becksvart ute vid den här tiden och jag är ensam hemma. Så efter ett tag in i filmen när det började bli som värst som ringde telefonen. Jag tyckte det var en ovanligt sen tid för någon att ringa, så nerverna hoppade ju lite där. Det var som tur var bara mormor. Men efter att vi pratat en stund så hände nästa grej...det knackade hårt på dörren!!! Mina nerver sprang runt några sekunder, shit jag är ensam hemma! Vem i hela friden knackar på NU?!!! Nästan mitt i natten!!! Har jag något tillhygge?! Ska jag öppna, ska jag inte öppna?! Ska jag bara låtsas att jag inte är hemma?! Gick till fönstret och tittade ut....

 

Där stod en karl på ca 60 år med ryggsäck, pipa och cykel. Det var vår skogsgranne H. Jag hade personligen aldrig träffat honom innan men fattade snabbt vem han var. 

Han var i behov av hjälp och tackade sin lyckliga stjärna för att någon råkade vara hemma. Hans bil var kaputt, hans mobil likaså samt att hans dator och skype lagt av precis. Han bad att få låna telefonen för att kunna ringa en taxi. Så började taxibolagskriget, för det förde han minsann. Han ringde till säkert fyra olika bolag innan han fick tag i en som inte tog 600 kr för att köra till Jämshög. Medan vi väntade på hans taxi så började han prata. Han tycker om att prata. Han gav mig ett antal visdomsord som jag ska memorera, bland annat Paretos lag och AIDA. Det visade sig nämligen att han är docent och lärare inom kommunikation och design! Hehe, det visste jag inte :) 

Innan han for gav han mig sitt visitkort och 20 kr för telefonanvändandet. Så hoppades han att han någon gång skulle kunna gengälda min vänlighet. Stöter jag på problem i det akademiska eller i arbetslivet så vet jag vart jag kan vända mig. Tack, du spöklika granne ^^

 

Så är det att leva på landet ;) Hoppas jag kan sova inatt.