regntass

Så var metodkursen igång. B-uppsats coming up. Vad den ska handla om? Vet inte ritkigt. Antingen om kriskommunikation eller propaganda. Får se vad resten av gruppen vill.

Hm... jag vill laga paj... men jag har ingen frukt. Får skaffa mig det snart.

Jag lyssnar på musik av Ragnar Grippe. Han, Thomas Lindahl och Bengt Palmers är mina svenska favoritkompositörer när det gäller film och tv-musik!

Grippe har bland annat gjort introt till Svensson Svensson och temat till Jönssonligan.

Tänk att musik kan framkalla sådana känslor... jag tycker Janninge hade rätt när han sa att livet förmodligen skulle vara väldigt tråkigt om inte musik fanns. Det får en att undra hur det är att födas döv...

Suck... jag vill bara ut och gå hela tiden! Trots att jag knatat på rätt bra idag så har jag massa energi kvar.

Idag så gick jag in till stan, tog en sushilunch och kollade runt lite i affärer. Köpte Walk the line på Hemmakväll och spatserade hem igen i duggregnet. Det är så härligt att ute och gå när träden har på sig höstmodet och fäller sina små klädesplagg i vinden när man passerar. Björkarna är allra vackrast tycker jag. Nog för att lönnarna med sina röda löv stoltserar fint, men att se björkens gula löv mot den gråvita stammen, det är bara för vackert! Just nu är det prefekt, precis innan alla löven lämnar träden och skapar en grå och brun slasknovember.

 

Just nu har jag en sak gemensamt med en bäbis, jag håller på att få tänder. Den sista visdomstanden tyckte tydligen att det var dags att börja röra på sig.

 

Jag måste ju berätta lite om gårdagens Halloweensittning också. I år var maten mycket godare vilket höjde stämningen rejält. Sittningsgruppen gjorde ett strålande jobb med underhållning och dekorationer, även om jag många gånger var rädd att något eller någon skulle fatta eld på grund av alla tända ljus överallt.

Jag gick som häxa tillsammans med Sofia och Johanna som hade tänkt samma sak. Johanna vann pris för kvällens bästa outfit :)

Det fanns många greve Dracula, en del smurfar och andra lustiga figurer att se bland gästerna. Johan som förra året tagit hem priset för sin utklädnad (Edward Scissorhands) kom i år som figuren Plupp, norrlänning som han är hehe. Men en personlig favorit hos mig var trion Fredrik, Filip och Max som klätt ut sig till Jönssonligan. Helt fenomenalt bra!

Så fick jag äntligen prata med N, min brylling i ettan...som var utklädd till kackerlacka. Jag kom på samma förfest som honom och han blev förvånad och jätteglad när jag förklarade att vi var släkt. Så hamnade jag även bredvid honom på sittningen, mycket prat blev det. Tänk att det kan vara så kul att hitta nya släktingar! ^^

Kaffemaskinen startades bara två gånger idag, så mycket går det ändå inte åt på åtta timmar. Som alltid vid en överdagenskrivning bryr jag mig knappt om kläder eller hur håret ser ut. Jag har suttit i mammas 70-talsdress hela dagen, det duger fint det.

Nu har jag läst allt material vi ska ha till morgondagens överdagenskrivning. Men den här gången tänker jag inte köpa nått godis. Det får räcka med kaffe för att jag ska orka sitta framför datorn i sju timmar.

 

Jag blickar ut genom mitt fönster, det är en himla trafik utanför. En skata håller just på att rensa vattenrännan på löv. Småfåglarna är också där titt som tätt. Jag undrar vad de gör, letar mat? För bygga bon i ett stuprör är nog inte riktigt skatornas stil.

Åh vad jag önskar att jag hade en katt nu! Om ändå Sasse hade vart här, han hade matchat soffan så fint.

Fast Maxe vore förstås bäst ur inredningssynpunkt...

men jag hade inte velat ha honom här i lägenheten, han hör hemma i skogen. Det gör ju Sasse också men han är en typisk soffkatt. Han är en katt som vet att ligga still.

 

I natt hade jag en märklig dröm. En utdragen mardröm som inte ens ville ge sig när jag väl vaknat. Min hjärna ville bara spinna vidare på den. Vem vill spinna vidare på en obehaglig dröm?!

Tänkte redogöra för den lite kort (om det nu går), känsliga läsare varnas.

 

Jag var mig själv, eller så var jag en japansk tjej, det skiftade till och från. Jag satt och drömde om Utopia, en färgrik ö långt upp i himlen med en luftballong ovanför. Den ön ville jag komma till, jag såg ön från ett bilfönster. På den ön var alla lyckliga. Ett samhälle utanför den här världen.

Jag färdades till en stad. Mina japanska kompisar väntade på mig i ett rum. Det var en hotfull spänning i luften. Oroligt. Jag såg mig själv stå på en träveranda utanför rummet, högt uppe i ett flervåningshus. Verandan hade inget räcke så det stupade rätt ner flera meter, nedanför en parkering och en bilväg. På verandan med mig var flera japanska män och kvinnor i kostym. Plötsligt började alla att ta livet av sig, på det ena sättet märkligare än det andra. En man som höll på att strypa sig själv tittade på mig med förvånad min när jag försökte hejda honom genom att skrika. Snart var alla på verandan döda. Mina kompisar kom ut och ville att jag skulle komma över till dom. Jag vågade inte gå till dom för då skulle jag tvingas passera de döda. Men till slut gick jag dit.

 

Mina "kompisar" ville ringa polisen och sätta dit mig, som om det hela vore mitt fel. En japansk kille (min pojkvän?) hjälpte mig att fly från huset. Nere på parkeringen tog vi oss in i en bil, men nu var jag tvådelad och såg på som tredje person hur mitt japanska jag satte sig vid ratten. Jag satte mig hastigt i baksätet.  Killen bredvid henne (mitt japanska jag) verkade stressad och förvånad över att hon kunde köra, hon var ju så ung. Bilen såg ut att vara gjord av papier marché. Så blev jag ett med mitt japanska jag igen och satt framför ratten. Vi visste att vi måste komma iväg snabbt eftersom polisen var oss hack i häl. Jag styrde bilen och råkade köra på en liten hund som gick i koppel. Jag stannade inte utan körde vidare, körde på både människor och djur som var i vägen. Snart var vi ute ur stan och körde på landsväg. Som med alla moderna fordon kunde bilen också flyga, snart fick jag upp bilen i luften. Det gick lite vingligt men bensinen var ju snart slut. Då såg jag den igen, Utopia. På vänster sida om oss hovrade ön långt bort och jag ville bara flyga dit med en gång. Men det var långt dit och bensinen skulle inte räcka, så vi bestämde oss för att flyga till mitt barndomshem istället och fortsätta dagen efter.

 

Mitt barndomshem var ett avlångt hus, vi gick genom en korridor och passerade några rum innan vi kom till mitt gamla rum. Jag förklarade att jag alltid drömt om Utopia för om man sträckte sig ut genom mitt fönster tillräckligt mycket så kunde man se ön. Jag demonstrerade. En äldre kvinna uppenbarade sig i rummet, den nuvarande ägaren till huset. Jag sa att jag bott här som liten och att vi planerade att ta oss till ön. Kvinnan hade förstått vilka vi var och hade redan larmat polisen, vilket hon avslöjade med en belåten och illvillig min. Jag och min pojkvän försökte ta oss från huset, rädda att vi aldrig skulle kunna ta oss till Utopia. Det verkade rätt hopplöst... men så dök ännu en kille upp som... ville hjälpa oss? Eller?

Här vaknade jag mer eller mindre och min hjärna var ganska irriterad över detta öppna slut. Jag vet inte hur många alternative endings jag gick igenom innan jag ens förmådde mig själv att sluta tänka på drömmen och stiga upp.

 

Jag kan känna igen många element från drömmen, att så många japaner är med och att jag själv blev japan är inget konstigt, så mycket J-drama som jag kollar på. Utopia tror jag är ett inslag hämtat från det gamla 64-spelet Banjo Kazooie, eller snarare Banjo Tooie, samma design ungefär. Den flygande bilen kan ju vara inspirerad av Harry Potter. Men varför dör folk och varför kör jag på hundar utan att känna större samvetskval? Summa summarum: jag sitter för mycket framför datorn och jag hyser en längtan om att fara iväg nånstans långt bort.

Chefsredaktören för Kommuniké tog en bild på den anonyma soptippen vid min trappa, så nu är bilden och krönikan i hamn. Får se hur resultatet blir om några veckor.

Nu ska jag inte göra nånting mer idag! Tentaplugget får börja imorgon.

Jag älskar The Body Shop... men nu är jag så trött på dom! Jag vet allt om dom!

Idag var mamma och pappa på besök. Lite paj, prat och promenad i skogen. Min tavla kom upp på väggen och min elvisp invigdes med gott resultat (även om den förbannade prislappen satt kvar!!!!!).

Längtar tills jag får dammsuga mitt högra öra, aj. Nu har min fjärde nästan obefintliga visdomstand börjat göra väsen av sig också. Om jag dricker mer mjölk så kanske den tittar fram ordentligt. Fast helst får den gärna vara som den är, blir den vuxen kanske den börjar ställa till problem i tandraden.

Åh imorgon börjar serien Anno 1790! Jag älskar kostymdramer. På lördag så kommer ytterligare en seriestart som jag väntat på: säsong två av Downton Abbey.

2006

Death Note är nog den första animeserie som min bror såg före mig. Han satt som klistrad vid sin lilla... ja vad det nu var för mp3-spelare med skärm som han skaffade för några år sen. Jag tyckte det var märkligt att han som inte hade intresse för anime kunde bli så fängslad. Men när jag fick se Death Note så förstod jag varför. Det går nämligen inte att slita sig när man väl börjat kolla.

Death Note är ett sorts kriminaldrama med sci-fi-inslag. Handlingen kretsar kring Light Yagami (bilden) som av en slump hittar en övernaturlig anteckningsbok som dödsguden Ryuk har tappat i den mänskliga världen. Anteckningsboken har fem regler.

1. Den person vars namn skrivs ner i boken kommer att dö.

2. Personen kommer inte dö om inte användaren av boken föreställer sig personens ansikte samtidigt som han/hon skriver namnet. Därför påverkas inte personer med samma namn.

3. Skriver man ner specifikt dödsorsak inom 40 sekunder kommer detta att ske.

4. Skriver man inte ner specifikt sätt att dö på avlider personen av en hjärtattack.

5. Efter att ha skrivit ner dödsorsaken har användaren 6, 40 min på sig att skriva ner alla detaljer.

Dödsguden Ryuk blir nyfiken på hur Light hanterar boken och blir hans följeslagare. Light är en högpresterande student som avskyr korruption och all brottslighet som förekommer i samhället. Light ser boken som ett sätt att i första hand ta kål på alla fängelsekunder som sitter inne för mord och dylikt. Detta stiger honom såklart snart åt huvudet då han märker av bokens kraft.

När brottslingar dör som flugor av hjärtattacker börjar den internationella polisorganisationen (där Lights far jobbar) bli misstänksam. De kallar in den supersmarta detektiven L (bilden) för att lösa detta mysterium. Light inser att L blir ett farligt hinder i hans väg mot att bli en allsmäktig gud (med en bok som kan döda får man lätt storhetsvansinne). Light fortsätter skriva namn i sin Death Note och försöker i syfte att verka oskyldig att hjälpa sin far med arbetet att få fast vem det nu är som mördar alla brottslingar. Light blir också vän med den allt mer misstänksamme L för att få reda på hur han tänker. Smart guy vs smart guy. Hjärnkampen kan börja!

Inte nog med att detta är oerhört spännande att följa, man förundras över hur manusförfattaren lyckats komma på allting! Mangans skapare Tsugumi Ohba måste vara ett geni.

Death Note ingår inte i den kategorin anime jag brukar kolla på, inget gulligull och glittrande ögon här inte. Här är det action, brutal död, förvirrande tankenötter och nervpirrande dramatik! Ett absolut måste för alla som vill ha lite spänning i vardagen. Fem av fem höstlöv!

12:e November ska bli Alla krossade hjärtans dag. Perfekt ju. Mörkt ute och förmodligen slask eller annat väder som folk inte gillar. Sätter stämningen precis. Fast jag har annat för mig då än att gråta över en försvunnen kärlek. Den dagen ska jag på japanskt party på Stenladan. Jag får gå helt själv eftersom mina kurskamrater inte tycks ha något intresse av det. Får väl se om någon är där som jag känner. Sayakas ex V kanske dyker upp. Jag är dock lite rädd för att träffa honom, han ser lite otäck ut nu. Han består bara av muskler, bodybuilder som han är.

 

Annars kommer jag träffa min japanska namne där som jag mötte i K-huset för några dagar sen, Hana-chan. Hon och hennes kompis Yurika kom och delade ut flyers som informerade om partyt, iklädda sina vackra yukatas. Jag tänkte att jag vore dum om jag inte tog chansen och gick fram och började konversera. Sen pratade jag lite mer med Hana och hennes vänner där de satt och sålde biljetter. Inte helt oväntat var flera av dom från Kansai Gaidai. De blev så glada över att det fanns nån här som kunde japanska. Otroligt, äntligen får jag använda språket igen! ^^

 

Det är fem år sen sist jag gick på det japanska partyt här på universitetet. Det var oerhört intressant för mig som nybörjare inom den japanska sfären. Jag satt vid samma bord som två utav mina kurskamrater, en medelålders kvinna och hennes 15-årige son som jag trodde var äldre än mig. Takeshi (allas vår favoritutbytesstudent i klassen) var toastmaster och lockade fram många skratt i publiken. Vi bjöds på japansk kultur i form av musik, sång och en rolig show om japanska stereotyper. Maten var spännande och utsökt, förutom tonkatsu som jag inte gillade. Det blev ganska sent. Jag cyklade hem i mörkret och var jätteglad. Hem till V som väntade på mig. Väl inne hos honom började jag må dåligt och fick hög feber... av nån anledning. Ett märkligt sätt att sluta kvällen på. Jag hoppas jag slipper bli sjuk den här gången.

 

Mitt högra öra värker, aj. Jag måste gå med detta örat på Halloweenfesten. Hoppas inte det blir för jobbigt.

Måste inhandla lite grejer på Partaj, festen är på lördag. Detta året hade jag ju tänkt tänka ut nått riktigt bra, men med tanke på allt annat man måste tänka på så valde jag den enkla vägen. Förra året var jag en vampyrfé, i år får det bli en häxa rätt och slätt. Ska skaffa en hatt och kanske en trollstav. Kanske ska jag färga håret i nån rolig färg (som går bort med vatten).

 

Skulle ju haft en svart katt med mig också. Bugge kanske är intresserad. Fast han skulle nog bara springa runt och föra ett himla liv. 

Är väl rätt gôtt att vara ledig imorgon. Dessutom får jag tid att gå till vårdcentralen. I tre dagar har jag plågats av smärta i öronen. Jag gissar på en propp.

På söndag kommer mamma och pappa för att hälsa på. Det kan behövas, jag känner mig allmänt vilsen just nu.

Sitter med E i K-huset. Vi har suttit med grupparbetet sedan 11 imorse. L åkte hem för några timmar sen, men vi sitter kvar enbart för att det regnar ute... och vi får mer gjort här än vi skulle få hemma i våra soffor.

Idag har vi fått mycket gjort, känns som att vi kan bli klara redan på fredag.

 

Idag fick vi äntligen tillbaka hemskrivningarna om PR. Lärarna hade lovat att vi skulle fått dom igår... men icke. De hade glömt bort oss totalt. Över en vecka försenade redan och så bara glömmer de? Nåja, jag fick mitt VG i alla fall. Enligt GP skriver jag så bra att jag skulle bli en strålande propagandist. Jaså är det DET jag ska bli? Hm...

 

Nä, nu blir det snart till att dra hem i regnrusket. Ljuva hösttider.

 

 

Som vanligt förstår jag inte Miyazakis filmer när jag ser dom första gången. Ibland kan det verka som att man måste vara japan för att förstå vissa dolda buskap eller undertoner.

Jag tror min favortidansk måste vara Viktor Borge.

Har man det minsta tråkigt eller känner sig nere kan man kolla på hans improvisationer, fonetiska kommateringar eller inflatoriska språk-klipp.

Längst ner i vårt trapphus finns nu ännu ett fynd att snappa åt sig ifall man vill. En tv. 

Nu ska jag sova. Natti!

Minns en del av ett reportage en ung kille gjorde på svt 1996 när Ringaren i Notre Dame hade premiär. Killen var väl nån form av recensent, han sa att "det är alldeles för mycket sång och musik i den här filmen för att den ska vara bra". Det ÄR ju för fasen sångerna och musiken som gör hela filmen! Han fattade då inte ett jota den pojken.

Ringaren i Notre Dame har enligt min åsikt en utav de vackraste kompositionerna i Disneyfilmens historia.

Bara lyssna på (svenska) versionerna av Heaven´s Light och God help the outcasts så framgår det varför.

Nått annat som slår högt hos mig är ju Skönheten och Odjuret. Det stämningsfulla inledningstemat får mig att minnas när mamma tog mig med på bio när den kom 1991. Jag minns att jag blev väldigt upprörd över att odjuret blev prins igen, jag grät. Jag tror jag tyckte att prinsen inte såg så fin ut. Odjuret var bestämt gulligare! När man lyssnar på soundtracket och kommer fram till Transformation så får jag nästan alltid tårar i ögonen, men numera av mer musikaliska skäl.

Imorgon ska jag och min grupp börja rota i The Body Shop. Vi ska undersöka deras CSR-arbete, det ser jag faktiskt fram emot. Äntligen en uppgift som piggar upp lite!

Ytterligare en sak som piggade upp idag, jag hittade fina skor för ynka 124 kr på rea. Skor att gå ut i, skor att ha till vardags, de är lite allt i allo. Perfekt!

Tänkte förresten på begreppet att "gå ut". Säger man (som ung person) att man går ut idag så innebär det ju väldigt sällan att man går ut i friska luften i naturen. Nej, att gå ut innebär att man tar sig till någon form av festlighet på annan ort eller lokal. Det roliga är ju att dessa festligheter oftast hålls inomhus, så egentligen innebär ju uttrycket att gå ut att man går in. Spelar ingen roll att man "ska ut" på fest eller på dans, dansen är lik förbannat hållen på ett dansgolv under tak och oftast mellan väggar, sommar som vinter. Undantaget är väl dans på brygga eller dansbana. Men sådana bryggor och banor finns inte så många kvar av nu... och framför allt finns inte den yngre generationen där.

Kan det vara så att begreppet "gå ut" har hållit sig kvar från tiden då unga människor faktiskt gav sig ut för att gå till dessa dansbanor och dylikt som de facto var utomhus?

Det vore ju i och för sig ganska löjligt att börja säga "jag ska gå in på fredag". Visserligen är det precis det jag ska göra, men det låter bara förvirrande. In? Vartdå? Jaså ut? Jaha, då fattar jag.

Regnet öser ner, det blåser kallt. En typisk oktoberdag i Småland.

Kom nyss hem. Handlade med E på ICA efter föreläsningen om CSR. Nu ska vi sätta tänderna i någon organisation eller företag och försöka luska ut hur deras CSR-arbete ser ut. För en gångs skull vet jag vad ämnet handlar om eftersom jag så lägligt fick föreläsa om CSR för några veckor sedan, så det känns åtminstone inte helt främmande. Men vart ska vi vända oss egentligen? Det är den stora frågan som vanligt.

 

Imorgon tror jag att jag följer med E och E till Samarkand. Jag måste ha skor och outfit inför fredag! Åtminstone skor... det är det jobbigaste att hitta.

 

 

matberedare och eldrivna visp. Ska man åstadkomma något i köket så måste man ha de rätta verktygen.

Är tillbaka i Växjö. Har kollat på Ringu, Gustafsson 3 tr, Time Out och nu Partaj. Har ätit för många geléhallon. Aj.

Imorgon blir det nya tag, fältarbete om CSR. Suck... måste jag?

Utdrag ur helgen, tre generationer samlade i köket:

Nej... jag vet faktiskt inte. Det är mycket jag inte vet just nu. Fast mina problem berör inte potatisskalare, om man ska ha långa eller korta skaft på gafflar eller vilken vaskmodell som är bäst.

Fick sista boken i serien om Ayla av Jean M Auel. Efter 31 år får vi äntligen veta hur sagan slutar! Tänk om kurslitteratur kunde vara lika kul att läsa.

På tal om sagor, filmatiseringen av Bilbo är i full gång. Tydligen ska den göras i två delar, den första delen har premiär 2012 och den andra 2013. Mikael Persbrandt spelar Beorn, ska bli kul att se.

Den här dagen har börjat bra, ser fram emot resten.

Snart ska jag ge mig iväg till Kalmar och träffa R.

På tal om det så mötte jag V idag utanför bibblan.

Har inte pratat med honom på nästan två år så jag sa hej.

Det är otroligt hur stelt ett samtal kan vara med en person som man ändå delat så mycket med.

Nåja, livet går vidare.

Förresten, jag tror jag för första gången har drabbats av en arg lapp här i huset. Eller jag känner mig åtminstone träffad. När jag kom hem stod det på ytterdörren "Kan nån sluta spela musik kl 7 på morgonen! Jag får migrän!"

Jag spelade visserligen inte musik förrän 07.30 imorse, jag brukar ha på spotify när jag gör mig i ordning.

Där ser man, det hörs alltså så mycket och jag spelar ändå ganska lågt.  Jag spelade temat från Jaques Tatis film Mon oncle. Okej migrändrabbade granne, jag ska omedelbart sluta med detta. Sorry! :(

Brevbäraren verkar komma hit och lämna post i allas fack ungefär mellan halv två och tre-tiden. Så fort brevbäraren är klar och har stängt ytterdörren efter sig sker det, efter ca två sekunder hör man hur många öppnar sina dörrar för att bege sig ner mot brevlådorna. Likt gnagare kryper de ut ur sina hålor, precis efter att katten har lämnat platsen. För det är ingen som går ner medan brevbäraren fortfarande är där.

Det kanske inte är nått ovanligt med detta, men jag upplever det som komiskt när dörrar på alla tre plan öppnas samtidigt efter att brevbäraren har gått. Själv kollar jag inte posten förrän kanske vid fyra-tiden eller när jag nu kommer hem.

Detta är något som påminner mig om svenska för invandrare-sketchen i Hipp Hipp. "Nu går grannen in till sig, sen kan vi gå ut it trappen, för vi vill ju inte riskera att stöta på nån i onödan va?"

Här i huset är vi kanske inte rädda för att stöta på varandra i trappan (fast det är väl ingen som direkt rusar ut av social glädje precis när man ser en granne i trapphuset), men brevbäraren tycks alla vilja undvika. Jag undrar varför det är så.

Kanske vill man inte störa brevbäraren i sitt arbete. Det skulle ju se fånigt ut att stå och vänta bredvid medan brevbäraren lägger in posten i ens fack för att man sen ska ta ut den direkt igen. Då kan man ju lika gärna be att få posten direkt i handen, men se det kommer inte för oss heller, för då skulle vi ju frånta en del av hans/hennes arbetsuppgifter, vilket är just att lägga post i ett fack. Vi vill ju absolut inte störa någon i arbetet i onödan eller för den sakens skull bete oss omoraliskt. Frågan är ju om det ens skulle fungera att be om posten direkt i handen, då måste vi ju legitimera oss också för att bevisa att vi verkligen är den vi utger oss för att vara... och det är ju en onödig extra ansträngning både mentalt och tidsmässigt.

Nej, då väntar vi hellre innanför dörren och går inte ut förrän brevbäraren har utfört sitt jobb... och helst försvunnit, för vi vill ju inte riskera att stöta på nån i onödan va?

Jag får röra på mig lite här inomhus, ska nog ta och städa lägenheten.

Går sakta runt den mörka sjön, väntar på svar. Blickar uppåt den mörka halvmånen, ringer. Ringer igen. Ingen i andra änden. Funderar. Undrar.

Kommer tillbaka till campus.

Bestämmer mig för att inte köpa ostbågar på Pressbyrån som fortfarande har öppet. Femtilappen i fickan behöver jag bättre imorgon tänker jag. Går hem. Slänger snabbt en tanke på den nya fettskatten som införs i Danmark idag. En god tanke i sig, men förmodligen föga effektivt.

Kommer innanför dörren. Svidar om till nattklädsel och slår på tv:n. Får äntligen ett svar på mobilen!

......Hur ofta skriver man ett sms och bara glömmer att skicka det?!

Brist på information kan verkligen sätta nerverna ur balans.

Nåja, all is well. :)

Känner mig lite handlingsförlamad just nu. Får invänta nästa fas. Det är bara att intala sig själv att det kommer gå bra. Fasen att jag inte gillar grupparbeten när folk är sjuka och på olika håll!

Uah... nej, tänk positivt.

Får ta och läsa lite till i Risker i det moderna samhället... så kanskde det känns bättre. Den är inte så tråkig att läsa.

Sen blir det till att laga kyckling. En currykycklingrätt som jag inte gjort sen jag bodde i Götet. Det får bli dags att inviga den i detta köket nu.