Min gamla lekplats
Har nyss kollat på Skönheten och Odjuret med mamma. Gamla klassiker blir aldrig dåliga... fast den förnyade versionen håller inte riktigt samma mått som VHS-versionen från 1992 som jag växte upp med. Ibland när man förväntar sig ett ljud så är det tyst och där det förr var tyst så är det ny bakgrundsmusik pålagd. Varför ska de hålla på och ändra saker?
Mamma läser tidningen och klagar på journalister som skriver felaktiga uppgifter om gamla musikelever. Julgröten puttrar på spisen och vi är tacksamt förskonade från Dagmar.
Något som däremot upprörde mig idag var när jag för första gången på flera år besökte min gamla lekplats. Mycket av skogen här i trakten försvann med Gudrun och Per... men längst upp i skogen drog inga stormar fram, utan avverkningsmaskiner. Den mörka skog jag sprungit runt i känner jag numera inte igen längre.
Allt som finns kvar av mitt favoritställe på Berget som vi ungar kallat det.
Skogen är borta :(
Det gamla älgtornet en bit upp.
Allt är förgängligt som Buddha sa. Det svider lite i hjärtat vid åsynen, men när något försvinner lämnas det plats för nya ting. Där det förr växte tät skog är det nu kalhygge med nytt lingon och blåbärsris. Alltid nått.
Alltid nått... alltid nått nytt. Det är nått nytt i görningen tror jag.
Kommentarer
Trackback
