Om mjukglass, kommunikationsbrus och sagoslut
Gick in på byns lilla gatukök. Följande konversation utspelar sig.
Jag - Hej! En softis i bägare tack.
Mannen - Softis ja. Bägare eller kex?
Jag - Bägare.
Mannen - ..... kex?
Jag - BÄGARE.
.... Jag fick en mjukglass i kex. Notera att jag sa bägare inte mindre än tre gånger. Men det ska tydligen vara så svårt att nå fram med information ibland.
Nej, jag sa ingenting utan tog glassen och gick. Kex är ju ändå miljövänligare än en bägare av papper som man bara slänger.
Min romantiska sommarsaga är slut. Det är synd att det måste ta slut... men det är så det är. Det är tur att människan är anpassningsbar efter rådande miljö och omständigheter, annars skulle väl alla gå under av brustna hjärtan hela tiden.
Ska bli kul med ett biobesök ikväll. Men om det är något jag lär gråta av så är det väl sista Harry Potter-filmen. Läste i norska tidningar att det kluckade i Oslos biosalonger när det var premiär. En psykolog hade till och med kommenterat fenomenet. "Harry Potter har blivit en del av mångas uppväxt, därför är det så sorgligt när sagan får ett slut. Det känns som att skiljas från något eller någon som varit med oss i tio års tid. Därför blir reaktionerna så starka."
Oavsett om det gäller fiktion eller det verkliga livet så gäller det att gå vidare. Tårkanalerna får jobba lite på vägen, men det är ju faktiskt bara hälsosamt.
Trackback
