regntass

Hm, okej. Vad har hänt sedan oktober 2018? Ganska mycket vill jag påstå.

 

När jag skrev förra inlägget var jag gravid i fjärde månaden.

Idag har vi en underbar liten son på 5 månader. :) Lilla M. Ett nytt skede i livet har tagit vid. En rejäl uppdatering!

 

Det är ju kutym att berätta litegrann om själva graviditeten och förlossningen i blogg-sammanhang, så det får jag väl göra också.

 

Jag fick reda på att jag väntade M (Mango, som arbetsnamnet var) sista dagen av min semester förra sommaren. Jag hade gått med "mensvärk" i några dagar och var säker på att mensen skulle sätta igång när som helst (mensvärk och gravid-värk känns tydligen EXAKT likadant), men jag beslöt att ändå göra ett test bara för skojs skull. Stickan visade två streck inom några sekunder. Mitt sömndruckna jag (detta var tidig morgon) fattade inte vad det var jag såg, så jag plockade fram ännu ett test, av den lite dyrare varianten den här gången, bara för att vara säker. Plusset infann sig lika snabbt där. Jag väckte min man och bad honom komma in i badrummet. Han kom in (ännu tröttare än mig), såg stickorna på handfatet, var tyst i någon sekund, sken sedan upp och utbrast glatt "Jaha!?" XD

 

Nu börjar livet på riktigt, tänkte jag.

 

Så hur förflöt graviditeten då? Ett ord: illamående. Det här med att illamåendet ska försvinna efter de första tolv veckorna, det stämmer inte på långa vägar. Jag mådde pyton och kände mig som en zombie i ca 6 månader. Jag levde på mineralvatten, A-fil, digestivekex och banan.

Men, jag slapp i alla fall ha ont någonstans. Jag hade inga känningar av foglossning och kunde röra mig utan problem. Jag nästan skäms för att erkänna det men jag till och med sov bra under hela graviditeten. Så jag tyckte ändå att jag kom lindrigt undan, trots det långdragna illamåendet.

 

Lite kort om födelsen. Vår lille pojk föddes 1 april (såklart), fem dagar efter beräknat datum. Hans nedkomst drog ut ganska mycket på tiden. Efter ca 16 timmar med värkar inne på förlossningen fick jag förlösas med sugklocka. Just själva utdrivningsskedet gick väldigt snabbt när det väl satte igång, det tog inte många minuter innan han var ute.

Så hur känns det då att föda barn? Hur ont gör det? Det är ju väldigt individuellt hur man upplever det. Babben Larsson har en gång i tiden uttryckt "att föda barn är som att skita ut en soffgrupp" och det tycker jag är en ganska bra beskrivning. Jag upplevde inte att det gjorde särskilt ont, det spände mest bara. Jag använde både lustgas och epidural.

Det som jag upplevde som mest ansträngande var alla timmarna före med värkar som jag var tvungen att andas igenom. När hela ens kropp vill krysta och man inte FÅR krysta (för att barnet inte ligger tillräckligt långt ner ännu), DET tyckte jag var jobbigt.

 

Men, det är värt allt besvär man får genomgå (både före och efter förlossningen). Vi fick en väldigt söt och glad liten plutt som nu styr och ställer över vår tillvaro. Livet är spännande! ;)

 

To be continued...