regntass

Jag måste seriöst börja se över mitt liv. Ska jag stanna här och försöka mig på en yrkesbana inom vården? Eller ska jag packa mina väskor och söka lyckan någon annanstans? Följa mina drömmar?

 

Jag har alltid tyckt om att göra det som är lite udda, lite unikt. Många söker tryggheten som kommer med det vanliga sju till fyra-jobbet, villa, Volvo och vovve (eller misse). Att rätta in sig i ledet, gifta sig, skaffa barn, börja pensionsspara och äta kebabpizza framför Let's Dance. Jag längtar faktiskt också efter ett sådant liv (eller ja, byt ut kebabpizzan mot sushi så blir det bra). Men det ser knappast ut som att det kommer att bli så. Inte för tillfället, men det kommer förmodligen att ändra sig, kanske...

Men, får jag fortsätta göra något unikt så kommer jag nog också att känna mig nöjd. Kanske kommer jag att fortsätta på mitt lite udda sätt. :P Man vet ju aldrig. 

 

Jag jobbar inte för tillfället med det som jag drömmer om. Jag jobbar för att få erfarenhet, för att tjänga pengar och träffa nya människor, tre väldigt viktiga faktorer för överlevnad och personlig utveckling. Varje gång jag faktiskt har jobbat med det som jag älskar mest, då har jag jobbat ensam, utan kollegor och utan en arbetsplats att gå till. Så då är ju frågan, vad är det som är viktigast egentligen? Är det att följa en dröm och jobba ensam, eller jobba med något helt annat, men i goda kollegors sällskap? Nåja, jag hoppas på att få till en kombination i framtiden.  

 

På tal om goda kollegor, jag blir banne mig rörd till tårar av hur mycket vissa av mina äldre veterankollegor bryr sig om lilla mig ^^. Det är sådant som gör att man behåller sin tilltro till mänskligheten.

 

Idag är det Valborg. Ikväll väntas majbrasa, fyrverkerier och troligtvis en hel del ungdomsfylla. 

How nice. 

 

En krävande helg på jobbet. 

En ledig dag med krävande jakt på ny bikini. Hittade inget som passade.

Imorgon väntar en mentalt krävande dag på länsmansakademin.

Livet som singel är stundtals förvånansvärt krävande...av många anledningar. 

 

 

Längtar till helgens sushipicknick med L. 

 

 

 

 

Kattabstinens, gaaaaah! DX

 

Jag önskar att jag hade något fluffigt att gosa med. :(

Soffkuddarna får duga tills vidare. 

 

Idag har jag deppat (det ingår i jobbet), blivit omhändertagen upprepade gånger, lyssnat på likartad feedback tills jag kunde den utantill, skrattat ihjäl mig åt imitationer av danska medium, diskuterat dialekters inverkan och lärt mig några ord på isländska. 

Så avslutades tredje och sista dagen av länsmansäggens eldprov! ;)

 

Nu ska jag vara ledig i två dagar, innan helgens jobb tar vid. 

 

 

Leker med länsmansäggen under deras sista prövning innan de far ut på riktiga äventyr. Två dagar avverkade, en kvar. 

Det börjar bli riktigt varmt ute. Oset av grillolja ligger som ett moln över campus. Överallt syns manliga studenter iklädda endast shorts och solbrillor, strängt upptagna av att i grupper betrakta varandra i denna lätta mundering, samt ett sporadiskt bollkickande. Fast mest står de bara i ring och kollar på varandra med ett bekräftande småflin. Vad detta flin i sig innebär vet jag inte. 

 

Det börjar kännas bättre nu, vill jag bara säga. Det känns lättare på något sätt. Tiden har en förmåga att förändra saker och ting. Mark Levengood sa en gång någonting om att "glömma med ömhet". Jag tror att jag börjar förstå vad det betyder. :) 

 

Varför älta gårdagen, när nuet kan avnjutas? 

 

Masade mig upp kvart över fem. Gick till jobbet i soluppgången. Förberedde mig på en ansträngande dag. Fick istället en väldigt lugn dag på avdelningen. Förtärde dessutom både lyxpizza och jordgubbstårta med kollegorna. 

 

Man kunde haft en värre lördag. ;)

Intervju: check!

Akutpass samma dag: check!

Referens från vården: Efter fyra samtal...check!

 

Nu är det bara att hålla tummarna för att allt ska gå vägen. Då är åtminstone min sommar räddad. 

Nästa vecka jobbar jag heltid igen, det börjar rulla på litegrann. :)

 

 

Anställningsintervju på onsdag angående sökt sommarvik, där ser man, de hade inte fått tag i alla människor än. Det verkar se ljust ut för min del. :) Undrar vilken avdelning som kommer bli aktuell ifall jag får jobbet. 

 

Ska jobba 7-16 imorgon, för första gången på väldigt länge. Jag kommer vara så trött på morgonen. DX

 

Var inne i stan och köpte nya träningsbyxor, för jag tänkte sparka igång mina benmuskler runt sjön igen. Tror inte jag har sprungit runt den sjön på nästan två år. Givetvis fanns det inga andra passande byxor med roligare färg än ljusgrått (giv mig styrka), men vem har påstått att man måste vara snygg och modemedveten när man motionerar? Ta bara en titt på alla karlar som är ute och springer i långa tajts med shorts över. Seriöst, varför?

Är det för att svettas mer? Är det någon form av träningstrend? Är det för att de tycker det ser bra ut? Eller är det helt enkelt så att de vill dölja det faktum att de springer i tajta byxor?

 

 

Så har man firat fina mormor på hennes 85-årsdag, ätit alldeles för mycket kalaskost (smörgåstårta och fyra sorters tårtor) och gått upp nästan ett kilo på två dagar (ingen större kalaskula, men märkbart i tajta byxor). Det plus mensvärk, skev dygnsrytm och mental ansträngning på olika plan, det gör att man känner sig lite sliten efteråt. Det är i sanning vid sådana tillställningar som man får utmana sin toleransnivå, både vad gäller matsmältning och social kompetens. Tur att det bara sker ungefär vart femte år. ;)

 

Fick rensat ut en massa själsligt ogräs igår. Det är hemskt när saker ligger och gror inom en.

Jag bestämde mig för många år sedan att alltid tala om när saker känns fel, oavsett hur stort eller litet problem. Jag vill kunna prata om allt, även om det känns jobbigt. Därför var jag tvungen att komma med lite obekvämligheter. Hellre det än att fortsätta tiga och känna att det skaver lite inombords. Det kanske låter som ett konstigt uttalande från mig, men jag vill inte spela teater inför nära och kära. Jag vill att min generation ska bli ihågkommen som den som talade ut, tog bladet från munnen, lade korten på bordet...och helt enkelt klämde fram med det. 

Jag är glad att jag gjorde det.

 

Jag älskar mina föräldrar. Jag hade inte kunnat få bättre. De kanske inte alltid förstår allting här i världen, men de har alltid gjort så gott de kunnat, både för mig och brorsan. De lyssnar alltid på mig, när jag ber om deras öron. För det är jag tacksam. 

:)

 

 

 

Det är ingen bra idé att försöka ta sig an ett nattpass med kort varsel har jag märkt. Jobbade 21-07 igår (idag). Hade inte sovit så mycket under föregående dygn, but screw it, tänkte jag. Vad gör man inte för att överleva...

Imorse stapplade jag hem vid sju med ett gravt påverkat balanssinne. Måste sett aningen berusad ut, men trötthet kan ju faktiskt likställas med det. 

Sov fram till två-tiden. Nu känns mitt huvud väldigt tungt :P I need more coffee. 

Hoppas kunna återställa mig själv till imorgon, då det bär av uppåt landet för att fira mormor.

 

 

 

It had to be done, so I did it.

Should have done it long ago...really. 

 

Från och med nu så kommer jag leva en dag i taget och njuta av de där små ögonblicken i vardagen som ger glädje. Jag ska försöka att sluta oroa mig så mycket och istället gå på det som känns rätt, för morgondagen kan i sanning aldrig förutspås. Man ska aldrig ta livet för givet. 

 

Idag är det tvätt och andra säsongen av Twin Peaks som gäller. :)

Ack, så bra det kan bli av lite samtal med en god vän. Någon som förstår och kan känna igen sig i några av ens vedermödor. Det är inte alltid lätt här i livet, men allt brukar bli bättre av ett uns verklighetsförankring. Tack L :)

 

Jag börjar så smått se klart igen. Tror mig ha funnit några alternativ till steg att ta härifrån. 

"Man måste hela tiden jobba med sig själv, man kan inte skylla på andra." 

Det är dagens sanning, som en kollega bistod med.

Sanningen gör ont ibland, men det beror antagligen på att man vet att det stämmer.