Hiroshima
Igår vaknade jag vid 5.30 och var pigg som en mört. Mötte min något sömniga vän S utanför huset vid 6.25 och så gick vi till Makino Station och åkte till Hirakata. Där hittade vi många andra som skulle till Hiroshima och snart kom professor Scott fram och hälsade på oss. Vi tog oss alla till Shin Osaka, varifrån vi tog oss med Nozomi-Shinkansen till Hiroshima. Jag trodde att det skulle kännas mer att åka i 300 km/h, men faktum är att det gick väldigt "lätt" eller vad man ska säga, jag tycker att det känns mer att åka X2000 hemma, man blir åtminstone mer åksjuk då, för det svänger ju så väldans.
Så här ser det ut överallt i Japan, berg, berg, berg...och faktum är att när vi svischade förbi alla små bergsbyar som låg utspridda på de gröna höjderna... då kände jag för första gången att jag var i Japan.
Efter en och en halv timme var vi framme i Hiroshima. På de flesta tågstationer i Japan verkar det finnas allt man behöver i form av mat, shopping och förnöjelse. Detta (nedan) föll våra blickar på direkt, de är änna' konstnärer när det gäller sånt här.
Jag diggar polisbilen hehe.
Jaja, sen när vi kom ut ur stationen så tog vi en grön spårvagn...
Kändes lite som i Götet faktiskt, med enda skillnaden att chaufförerna inte hälsar på varandra när det passerar en annan spårvagn. Så gör de ju hemma, spelar ingen roll om det är bussar från olika bolag, det är vinkeli vink så fort de ser varandra. Men tanke på artighetsnivån i det här landet är jag förvånad över att "kollegor" inte hälsar på varandra. Har det att göra med traffiksäkerhet tro?
Vi hoppade av spårvagnen vid Atomic Bomb Memorial Dome. Det är den typiska platsen man ser på bild när man läser om bombningen av Japan under andra världskriget.
Det var en stillhet i Hiroshima som var ganska påtaglig, Hiroshima kallas bland annat för "City of peace" (Fredens stad). Överallt stod minnesmonument över alla de hundratusentals människor som miste livet när atombomben föll 1945.
Här är ett monument till minne av alla studenter som dog.
Och här är ett monument till minne av alla de barn som aldrig fick en chans att växa upp, längst upp står flickan Sadako och håller i en trana. Om ni inte har läst "Sadako och de tusen papperstranorna" kan jag berätta att det är historien om Sadako som var 2 år då bomben föll, hon fick leukemi och dog vid 12 års ålder. Hon trodde att hon skulle bli frisk om hon vek 1000 papperstranor (som bland annat syns i glasmontrarna på bilden, vikta av färgglatt origami-papper), eftersom tranan är en symbol för fred. Sadako dog innan hon hann vika alla 1000, hennes klasskamrater vek då de sista.
Den här historien läset jag faktiskt redan när jag själv var 12 år och gick i 6:an, jag minns att jag hade 60 sidor kvar att läsa i boken då en manlig vikarie en dag läste de sista 100 sidorna i boken för oss under en lektion, så irriterad jag var! Det där ville jag ju läsa själv!
Nåja, tillbaka till nuet. Efter att ha gått runt och tittat på alla monument så gick vi in på Atomic Bomb Memorial Museum. Där inne fick man inte fota. Men jag måste säga att det som hade störst inverkan på mig var en liten glasmonter med ett armbandsur från 1945 som en överlevande hade donerat, den hade stannat på 8.15...då bomben föll.
Efter museet var man ganska mör och tagen, en del grät när de kom ut. Vi fick reda på att även vi som inte tar del i historiaklassen fick vara med och lyssna på en överlevandes berättelse om det hela. Så vi gick in i en hörsal och satte oss. Professor Scott sa några ord och sedan lämnade han över dom till en gammal kvinna, Ms Matsubura. Hon såg förresten inte gammal ut alls tyckte jag, för att ha varit 7 år då bomben föll såg hon väldigt ung ut för sin ålder. Hennes historia var väldigt rörande och jag kom att tycka att hon var den starkaste människa jag sett. På knaglig engelska som hon läste från ett papper berättade hon om sina upplevelser den dagen för över 60 år sen. Det var svårt att förstå vad hon sa till och från, hon stammade väldigt mycket, jag tror att hon sa att även det var bombens verkan. Eftersom hon fått sådana svåra brännskador och fått denna stammningsåkomma så ville ingen anställa henne när hon blev vuxen, ingen hade heller velat gifta sig med henne, "även idag" sa hon "vill inte ens någon sitta bredvid mig på bussen för att dom tror att jag är smittad med radioaktivitet".
Sådan diskriminering pågår alltså än idag i Japan... jag tycker att det är hemskt.
Efter den föreläsningen gick jag och S runt i stan lite. Vi åt pasta carbonara på ett ställe som visserligen var lite dyrt, men gott var det, självaste kocken kom ut och serverade oss. Sen hittade vi atombombens hypocenter i staden.
Mitt i stan, på en gata. Där det numera står ett garage och ett boningshus. Vi tyckte det var konstigt att hypocentret inte bevarats bättre, varför bygga ett stort fult garage på det?
Vid klockan 18.05 satte vi oss på Shinkansen hem igen. I Osaka mötte vi Saki och gick och åt yakitori med henne på ett sånt där typiskt japanskt litet ställe för after-work-trötta kontorsmän. Trevligt, trevligt.
Vi gick också upp på översta våningen på en stor byggnad med klädaffärer, spelhallar och sånt där. På översta våningen tog vi "purikura" (små roliga foton med lustiga bakgrunder och applikatioenr man tar med kompisar i Japan), man kunde för 100 yen klä ut sig i söta kostymer om man ville (vilket vi ska göra nån dag). Roliga foton blev det allt. Sött med glitter och hjärtan överallt.
Det blev en heldag igår, jag kom inte hem förrän vid 00.00. Gjorde läxor till 01.00 och somnade därpå.
Idag blir det shopping i Namba...ska nog köpa mig en spargris om jag hittar.
Så här ser det ut överallt i Japan, berg, berg, berg...och faktum är att när vi svischade förbi alla små bergsbyar som låg utspridda på de gröna höjderna... då kände jag för första gången att jag var i Japan. Efter en och en halv timme var vi framme i Hiroshima. På de flesta tågstationer i Japan verkar det finnas allt man behöver i form av mat, shopping och förnöjelse. Detta (nedan) föll våra blickar på direkt, de är änna' konstnärer när det gäller sånt här.
Jag diggar polisbilen hehe.
Jaja, sen när vi kom ut ur stationen så tog vi en grön spårvagn...
Kändes lite som i Götet faktiskt, med enda skillnaden att chaufförerna inte hälsar på varandra när det passerar en annan spårvagn. Så gör de ju hemma, spelar ingen roll om det är bussar från olika bolag, det är vinkeli vink så fort de ser varandra. Men tanke på artighetsnivån i det här landet är jag förvånad över att "kollegor" inte hälsar på varandra. Har det att göra med traffiksäkerhet tro?Vi hoppade av spårvagnen vid Atomic Bomb Memorial Dome. Det är den typiska platsen man ser på bild när man läser om bombningen av Japan under andra världskriget.
Det var en stillhet i Hiroshima som var ganska påtaglig, Hiroshima kallas bland annat för "City of peace" (Fredens stad). Överallt stod minnesmonument över alla de hundratusentals människor som miste livet när atombomben föll 1945. Här är ett monument till minne av alla studenter som dog. Och här är ett monument till minne av alla de barn som aldrig fick en chans att växa upp, längst upp står flickan Sadako och håller i en trana. Om ni inte har läst "Sadako och de tusen papperstranorna" kan jag berätta att det är historien om Sadako som var 2 år då bomben föll, hon fick leukemi och dog vid 12 års ålder. Hon trodde att hon skulle bli frisk om hon vek 1000 papperstranor (som bland annat syns i glasmontrarna på bilden, vikta av färgglatt origami-papper), eftersom tranan är en symbol för fred. Sadako dog innan hon hann vika alla 1000, hennes klasskamrater vek då de sista. Den här historien läset jag faktiskt redan när jag själv var 12 år och gick i 6:an, jag minns att jag hade 60 sidor kvar att läsa i boken då en manlig vikarie en dag läste de sista 100 sidorna i boken för oss under en lektion, så irriterad jag var! Det där ville jag ju läsa själv!
Nåja, tillbaka till nuet. Efter att ha gått runt och tittat på alla monument så gick vi in på Atomic Bomb Memorial Museum. Där inne fick man inte fota. Men jag måste säga att det som hade störst inverkan på mig var en liten glasmonter med ett armbandsur från 1945 som en överlevande hade donerat, den hade stannat på 8.15...då bomben föll.
Efter museet var man ganska mör och tagen, en del grät när de kom ut. Vi fick reda på att även vi som inte tar del i historiaklassen fick vara med och lyssna på en överlevandes berättelse om det hela. Så vi gick in i en hörsal och satte oss. Professor Scott sa några ord och sedan lämnade han över dom till en gammal kvinna, Ms Matsubura. Hon såg förresten inte gammal ut alls tyckte jag, för att ha varit 7 år då bomben föll såg hon väldigt ung ut för sin ålder. Hennes historia var väldigt rörande och jag kom att tycka att hon var den starkaste människa jag sett. På knaglig engelska som hon läste från ett papper berättade hon om sina upplevelser den dagen för över 60 år sen. Det var svårt att förstå vad hon sa till och från, hon stammade väldigt mycket, jag tror att hon sa att även det var bombens verkan. Eftersom hon fått sådana svåra brännskador och fått denna stammningsåkomma så ville ingen anställa henne när hon blev vuxen, ingen hade heller velat gifta sig med henne, "även idag" sa hon "vill inte ens någon sitta bredvid mig på bussen för att dom tror att jag är smittad med radioaktivitet".
Sådan diskriminering pågår alltså än idag i Japan... jag tycker att det är hemskt.
Efter den föreläsningen gick jag och S runt i stan lite. Vi åt pasta carbonara på ett ställe som visserligen var lite dyrt, men gott var det, självaste kocken kom ut och serverade oss. Sen hittade vi atombombens hypocenter i staden.
Mitt i stan, på en gata. Där det numera står ett garage och ett boningshus. Vi tyckte det var konstigt att hypocentret inte bevarats bättre, varför bygga ett stort fult garage på det?
Vid klockan 18.05 satte vi oss på Shinkansen hem igen. I Osaka mötte vi Saki och gick och åt yakitori med henne på ett sånt där typiskt japanskt litet ställe för after-work-trötta kontorsmän. Trevligt, trevligt.
Vi gick också upp på översta våningen på en stor byggnad med klädaffärer, spelhallar och sånt där. På översta våningen tog vi "purikura" (små roliga foton med lustiga bakgrunder och applikatioenr man tar med kompisar i Japan), man kunde för 100 yen klä ut sig i söta kostymer om man ville (vilket vi ska göra nån dag). Roliga foton blev det allt. Sött med glitter och hjärtan överallt.
Det blev en heldag igår, jag kom inte hem förrän vid 00.00. Gjorde läxor till 01.00 och somnade därpå.
Idag blir det shopping i Namba...ska nog köpa mig en spargris om jag hittar.
Trackback
