hannaijapan

Dag 1: Vad skulle jag hit o göra?!

Något sömnig åkte jag med mormor och hennes man till Landvetter efter att ha kontrollvägt väskorna två gånger för att de inte skulle överstiga den tillåtna vikten bagage. Väl framme på flygplatsen ca 9.30 mötte jag S och hennes föräldrar som vi tog en fika med. Sen checkade vi in väskorna, hon bakom disken verkade inte bry sig om väskorna vägde för mycket eller inte, hon tog knappast nån notis alls om att det stod kunder framför henne.

Sen tog vi adjö av våra nära och kära och gick igenom kontrollen. Sen satt jag och S och väntade vid gaten i ca 55 minuter, planet skulle gå vid 12.55. Planet till Helsinki var ganska litet och skakade då och då, men flygningen var behaglig och personalen trevlig.

Så landade vi då i Helsinki (min första gång på finsk mark) finsk tid 15.10.

Helsinki Vantaa var full av människor, många asiater. Planet till Osaka avgick 17.25.

Ett mycket större plan med allt vad högteknologi kan erbjuda. Personalen pratade både finska, svenska, engelsa och lite japanska. Det var ganska roligt att höra dom gå runt och bjuda folk te och kaffe och samtidigt ropa "ocha/ koucha/ koohii" (grönt te/svart te/ kaffe) för den finska fonationen är väldigt lik japanskan, vilket fick dom att låta väldigt...japanska.

Middagen bestod av en köttgryta med ris och pumpabitar, nån dressingdränkt sallad och kalla gröna nudlar med purjolök....odd. Men nudlarna var goda.

Ungefär klockan tio på kvällen (finsk tid) började det roliga....

Jag hade sett nästan hela Dark Knight men tyckte att jag skulle passa på att försöka sova lite medan man kunde....vilket jäkla skämt! Jag kan helt inte sova sittandes, jag fick hela tiden värk i högra benet och även om jag råkade slumra till i nån minut vaknade jag alltid av obehaget. S somnade efter 10 minuter och sov säkert i 5 timmar, som jag avundades henne!

Vid midnatt passerade vi Beijing (man kunde alltid se på en datorskärm var planet befann sig), då hade jag gett upp sovförsöken. När personalen annonserade att det var dags för frukost var klockan ungefär 9 japansk tid, det var den märkligaste frukost jag varit med om: spenatcrepes (huah!), annanasjuice, lite bröd och lingonyoughurt. Med både sömnbrist och matbrist kände jag mig ganska svag och snart började planet att sakta dyka mot Japan. Det gick inte särskilt fort så man kände inte av nått tryck i öronen, men det skakade nått förfärligt så jag blev helt yr i huvudet och blev åksjuk så in i bomben! Jag fokuserade bara på andningen och hoppas för allt i världen att vi skulle ta mark snart. Landning kom som en överraskning då hela Osaka var täckt av dimma och man inte såg nånting förrän hjulen tog i landningsbanan. Väl av på planet lugnade sig mitt illamående något.

På Kansai Gaidai International var det i princip folktomt, stora tomma lokaler och långa korridorer. Vi hade problem med att hitta rätt först, vi kom i princip sist till uppsamlingsplatsen för studenter till universitetet. Vi fick gå igen kontroller, fylla i små blanketter till höger och vänster och undrade just vart man plockar upp bagaget nånstans. Då kom vi ut i en stor hall och såg två japaner i uniformer komma dragandes med våra väskor och gav dom till oss, maken till service har jag aldrig vart med om! Såg att min adresslapp hade ramlat bort, men nåja, väskan hade kommit fram utan problem i alla fall.

Sen när alla var samlade blev vi körda med buss till universitetsområdet. I nästan två timmar åkte vi igenom ett ganska...tråkigt men faschinerade industri och utkantsområde innan vi ens kom in i något sånär centrum av Hirakata City. På vägen såg jag tv-spelsaffärer, minst tre baseboll-stadium, dagisbarn i små söta uniformer och rosa mössor, blommor i rabatterna och fruktbärande apelsinträd! Jag blev helt lyrisk. De flesta andra på bussen sov och missade en del grejer tycker jag.

Väl framme vid Seminar House 4 (där jag skulle bo) fick vi lite information av några japanska studenter. Jag flyttade in mina saker i rummet där också min rumskamrat Juliana bodde, henne träffade jag dock inte förrän på kvällen.
          
 
Klockan 4 gick vi med på en rundtur i Hirakata och fick lära oss hur man gör för att åka tåg och buss. Det var många gator med massa butiker och neonljus nästan överallt.
 

I slutet av rundturen åt vi på en restaurang, jag som inte hade ätit sedan niotiden på morgonen var ganska matt och darrig. Det blev ju inte bättre av att det som vi beställde var det mest äckliga jag stött på här i Japan hittills. En blandning av kål, ägg, kött, majonäs, soya och nått som såg ut som tunnt fiskskinn stektes direkt vid bordet på en stor platta. Fy farao vad det smakade mäktigt!
Jag blev om ännu mer illamående direkt och fick bara i mig en fjärdedel av min.


Så därpå besökte vi en Konbini (24-timmarsbutik) och köpte lite med oss hem. Men oj vad det var svårt att hitta nått utan socker! Jag hittade till slut en sandwich (jag som hade slutat äta bröd lär få tänka om lite om jag ska överleva här).

Jag stupade i säng vid tiotiden, grät en skvätt över mitt elände och hade desperat hemlängtan, men jag visste att om jag bara gav det lite tid skulle jag vänja mig.

Dag 2: Jag kan nog överleva det här.

Imorse vaknade jag vid åttatiden, steg upp och tvättade ansiktet i kallt vatten...man vaknar ganska bra av det. S väntade vid entréen klockan nio (hon bor i Seminar House 3) och så gick vi upp mot campus. Snacka om att det känns mer som ett universitet än i lilla Göteborg. Avstånden mellan seminarhusen och campus är hyfsat långa, vilket gör att vi säkert får promenera i minst 2 timmar varje dag. Väl där fick vi en rundtur på området av en japansk tjej som hette Aiko. Efter att ha sett hela campus vet jag att vi kommer att klara av detta, det finns precis allt man behöver, till och med ett Mc Donald's "for the americans" som de sa, hehe.

Vi köpte oss lite frukost i en butik på området och sen gjorde vi våra placeringstest, de var inte att leka med kan jag säga. Men jag hoppas att jag hamnar på nivå 3 eller kanske 4. Efter det träffade vi Ss speaking-partner Saki som vi åt lunch med. Jag tog en Chashuuramen, den bestod av nudlar, lite skinka och en massa sjögräs...den var betyligt godare än gårdagens katastrof.

Med mera mat i mig började jag känna mig bättre och humöret ställdes tillbaka på glad igen.
     

Efter alla bestyr på skolan gick jag och S på upptäcksfärd, vi hittade en elektronikkedja där jag köpte hårfön och plattång (jag överlever inte annars), sen var vi inne i ett antal små mataffärer där vi köpte lite mat hem och inför morgondagen, jag hittade till och med bananer!
       

Vi testade en av Japans alla miljoner vendingmachines, här har de både varma och kalla drycker. Jag testade en cafe latte som var väldigt god, dock mycket sötad. Jag har en uppsjö av obekanta burkar att testa.
   

Efter den trippen kände vi oss mer bekväma och mådde mentalt bättre. Så mår jag bra igen. Imorgon ska jag träffa mig speaking-partner Yasu.

Dag 3: Sabla aircondition!

Min roommate behöver ha aircondition på natten, 28 grader ungefär annars fryser hon...och jag kan absolut inte sova med varken det oväsendet eller värmen! Det här är ett stort problem! Vi har konstaterat att vi måste byta roommates. Pratade med assistenten Maki och hon lovade hjälpa mig att prata med personalen på CIE nästa morgon.

Träffade Yasu idag (givetvis glömde jag att ta kort på honom). Vi åt lunch tillsammans med hans kompis och S. Vi pratade om Sverige och lite allt möjligt. Det går faktiskt hyfsat lätt att prata japansa med folk nu, alltför avancerat är det ju inte, men man känner att det går framåt :).
 

Dag 4: Så trött....

Sov ca 3 timmar i natt, har varit trött hela dagen. Trodde att det skulle vara ett hopplöst fall att hitta en rumskamrat som inte behövde ha ac:n på över natten, tydligen vill många ha det eftersom det är "kallt" (pff, säger jag som Skandinav). Maki pratade för min sak med CIE på morgonen och Tomoko som har hand om Seminar House 4 bland personalen såg att det fanns en tjej som bodde ensam i Seminar House 2, om hon gick med på att inte ha ac:n brummande på natten så skulle jag med glädje flytta dit. Men sen visade det sig att det skulle flytta in en tjej i Seminar House 4 från Homestat Programmet och att hon inte brydde sig om det var kallt eller varmt i rummet, henne skulle jag kunna flytta ihop med. Dock inte förrän på söndag. Men Maki var så snäll och kom med förslaget att vi ska gå till CIE imorgon och prata ,med dom igen om jag vill flytta så fort som möjligt, dessutom erbjöd hon mig att få sova i hennes rum nu i natt så att jag skulle få lite sömn, tydligen spelar ac:n igen roll för henne. Hon är nog den snällaste människan jag mött här. 

I övrigt träffade jag också en tjej som heter Chiharu som ska åka till Göteborg nästa sommar, så hon ville veta lite om Sverige och universitetet där. Jag lärde henne lite användbara fraser och visade henne bilder från Sverige. Det är otroligt hur mycket folk man träffar här. Och folk bryr sig, vad det än gäller, de på Seminarhuset engagerar sig direkt om man har problem. Med tiden blir man nog som en familj. Jag och Susanne har redan börjat racka ner på Sverige lite för att vissa grejer här funkar så mycket bättre och systemen är helt annorlunda här än hemma. Jag kommer säkert att klaga på mycket sen när jag kommer hem igen...hehe.