Kyoto och shopping i Hirakata
Jag var ganska trött (som ovanligt, måste vara kvarliggande jetlag) och hade fått i mig nått som kunde kallas frukost, en banan, lite vatten, en youghurt och så nått konstigt bröd med nån fyllning som smakade....Baileys? Vad gör man inte för att överleva....
Vi tog oss till Kyoto med tåg, tog säkert lite över en halvtimme att åka dit. Att åka tåg i Japan funkar ungefär som att ta tunnelbana i London, lite samma system. Man är illa ute om man tappar sin biljett för den måste man ha om man ska kunna ta sig ut ur stationen man åker till.
Väl framme i Kyoto gick vi i riktning mot dagens huvudattraktion: Kiyomizudera (Kyotos stora tempel)
Det taskiga var att det ösregnade precis hela dagen. Men jag antar att det hade varit mycket jobbigare om det hade vart hett och gassande sol.
Templet hade en helt otrolig utsikt, så vackert ställe! (Mamma, ärligt talat, du måste komma hit!)
Här nedan på första bilden visas ett litet offeraltare, man slänger ner en slant, slår ihop händerna framför sig och önskar sig någonting, i hopp om att det ska slå in. Det gjorde jag, hehe gissa vad jag önskade....nä, säger jag inte! ;)
Tempelområdet var nästan som en liten by, den sträckte sig hit än dit.
Efter ett tag satte vi oss ner och åt lite, jag hade köpt nått bröd som jag trodde skulle innehålla creme frêche...men där gick jag bet, det var nått sött igen...suck, dessa japaner....
Längst ner innan utgången ner till stan igen fanns en källa som rann ut i tre avdelare utmed ett litet tak (bilder nedan, suddiga dock) med koppar fästa på långa tänger fick man fånga upp vatten ur de tre små vattenfallen och dricka, tydligen stod de tre fallen för akademiska framgångar, tur i kärlek och den tredje för god hälsa. Jag fångade upp ur alla tre. Kopparna som miljontals människor antagligen dricker ur årligern förs in i något som ser ut som en ugn i väggen där de steriliseras med ultraviolett ljus. Coolt.
den här fick man tvätta händerna i om man ville.
Inget bra ljus för kameran.Nåja, efter det gick vi mot tågstationen igen. När vi var tillbaka i Hirakata hade regnet för längesedan tilltagit till mycket att alla som inte hade paraply med sig (jag bland annat) redan var ganska dyblöta. Jag, S och Eduard gick till en liten takeaway-restaurang och köpte lite katsudon (friterat kött, ris, potatissallad ?! och pasta) och gick genom regnet till Seminar House 2 där han bodde och åt i deras Lounge. Men innan det gick vi upp till universitetet och kollade våra resultat av våra placeringstest, jag har hamnat i level 5, jag trodde jag skulle hamna på 3 eller 4, så det var ganska överraskande.
Den dagen var ganska intressant rent språkmässigt, jag växlade konstant mellan svenska, engelska, japanska och franska. Jag var ju tvungen att damma av franskan lite medan jag ändå hade en fransman till hands hehe. Men ja...hjärnan blir lite förvirrad.
Idag Lördag
Jag och S tog bussen in till Hirakata City för att kolla lite affärer som kan vara skojiga.
Det första vi såg när vi klev av bussen var en bakeshop....snacka om ögongodis.
Sen gick vi in på Emporium, en affär som sålde kläder, vi hittade inget speciellt där, färgerna var ganska neutrala och stilen var inte min direkt. Men sen hittade vi Tutuanna, en affär som sålde strumpbyxor i alla färger (jag köpte två) och de gulligaste underkläder jag sett, en del var dock lite för gulliga, typ bh:ar med rosa fluff och fjädrar....jag tror inte att man ska ha kläder över dom ärligt talat.
Sen hittade vi ett bra lunchställe där vi faktiskt hittade pannbiff med potatis! Fast det var ju gjort på japanskt vis, tre små friterade potatisbitar, två pannbiffar, gröna bönor, en skål sallad och en skål misosoppa...för 60 kr. Gott var det, men ack så mycket!
Sen kollade vi in ett varuhus med sju våningar (bilder nedan), allt från superdyra märkeskläder till livsmedel.
Vi hittade till och med Kellog's Special K här, dock syntes inte smör till någonstans. I fisk och köttavdelningen låg allt inplastat (allting i Japan är inplastat) förutom krabborna som låg på rygg i en låda....och levde. Otäckt. Jag köpte mig ett par äpplen.
Vid 4-tiden skulle vi möta en italiensk tjej (Lisa) och hennes kompis utanför Hirakata City Hall, så vi började gå dit. Satte oss ett tag i en trädallé och tog igen oss lite. Men får strosa mycket här om man ska komma nånstans.
Vi väntade vid Hirakata City Hall i 10 minuter, men ingen dök upp, så då åkte vi hem igen.
Nu ska jag snart prata med de mina på skype för första gången sen jag kom hit, men jag hade fel om tiden, det är inte
7 timmars skillnad, det är 8. Så jag tror att jag ska ta en dusch nu eller nått.
Creeps på patrull
Nä, ska det vara Japan så ska det. Testade deras Fanta Melon Soda i en vendingmachine, oväntad god. Det otroliga med alla matvaror här är att om det står äppelyoghurt på en burk så smakar det faktiskt som riktiga äpplen. Autentiska smaker på allting, det ni. The real deal. Inget fusk här inte.
För några dagar sen fick vi så kallad säkerhetsinfo för kvinnor. Det finns nämligen ett antal creeps här som patrullerar gatorna om kvällarna och som är attraherade av utländska kvinnliga studenter.
Jag och S råkade ut för en på cykel igårkväll. Han ville veta vägen till en klädbutik (18.20 på kvällen) och vi pekade åt vilket håll han skulle cykla. Men han bara fortsatte att gå bredvid oss och verkade fråga en massa saker om oss. Hans japanska var väldigt mumlig och det var svårt att fatta vad han sa. Som tur var gick han in i butiken när vi passerade den, men obehagligt var det.
Jag rapporterade saken till personalen imorse. Råkar man ut för några pervon så ska man skrika åt dom på sitt eget hemspråk och locka till sig uppmärksamhet från allmänheten, för då slutar dom säger dom på skolan. Råkar jag ut för nånting mer allvarligt så tror jag att jag ska skrika nått på norrländksa, man kan ju låta riktigt ilsk då. Typ nått i stil med han i Expedition Robinsson för några år sen, han som sa Skämmes ta mej fan!
Ja, det blir nog bra.
Snart ska jag träffa S och hennes speaking partner Saki. Sen blir det en tripp till Kyoto idag. Ska lägga upp foton på det sen.
Suck, vad trött jag är...skulle vilja sova 10 timmar till.
Japanblogg startad
Dag 1: Vad skulle jag hit o göra?!
Något sömnig åkte jag med mormor och hennes man till Landvetter efter att ha kontrollvägt väskorna två gånger för att de inte skulle överstiga den tillåtna vikten bagage. Väl framme på flygplatsen ca 9.30 mötte jag S och hennes föräldrar som vi tog en fika med. Sen checkade vi in väskorna, hon bakom disken verkade inte bry sig om väskorna vägde för mycket eller inte, hon tog knappast nån notis alls om att det stod kunder framför henne.
Sen tog vi adjö av våra nära och kära och gick igenom kontrollen. Sen satt jag och S och väntade vid gaten i ca 55 minuter, planet skulle gå vid 12.55. Planet till Helsinki var ganska litet och skakade då och då, men flygningen var behaglig och personalen trevlig.
Så landade vi då i Helsinki (min första gång på finsk mark) finsk tid 15.10.
Helsinki Vantaa var full av människor, många asiater. Planet till Osaka avgick 17.25.
Ett mycket större plan med allt vad högteknologi kan erbjuda. Personalen pratade både finska, svenska, engelsa och lite japanska. Det var ganska roligt att höra dom gå runt och bjuda folk te och kaffe och samtidigt ropa "ocha/ koucha/ koohii" (grönt te/svart te/ kaffe) för den finska fonationen är väldigt lik japanskan, vilket fick dom att låta väldigt...japanska.
Middagen bestod av en köttgryta med ris och pumpabitar, nån dressingdränkt sallad och kalla gröna nudlar med purjolök....odd. Men nudlarna var goda.
Ungefär klockan tio på kvällen (finsk tid) började det roliga....
Jag hade sett nästan hela Dark Knight men tyckte att jag skulle passa på att försöka sova lite medan man kunde....vilket jäkla skämt! Jag kan helt inte sova sittandes, jag fick hela tiden värk i högra benet och även om jag råkade slumra till i nån minut vaknade jag alltid av obehaget. S somnade efter 10 minuter och sov säkert i 5 timmar, som jag avundades henne!
Vid midnatt passerade vi Beijing (man kunde alltid se på en datorskärm var planet befann sig), då hade jag gett upp sovförsöken. När personalen annonserade att det var dags för frukost var klockan ungefär 9 japansk tid, det var den märkligaste frukost jag varit med om: spenatcrepes (huah!), annanasjuice, lite bröd och lingonyoughurt. Med både sömnbrist och matbrist kände jag mig ganska svag och snart började planet att sakta dyka mot Japan. Det gick inte särskilt fort så man kände inte av nått tryck i öronen, men det skakade nått förfärligt så jag blev helt yr i huvudet och blev åksjuk så in i bomben! Jag fokuserade bara på andningen och hoppas för allt i världen att vi skulle ta mark snart. Landning kom som en överraskning då hela Osaka var täckt av dimma och man inte såg nånting förrän hjulen tog i landningsbanan. Väl av på planet lugnade sig mitt illamående något.
På Kansai Gaidai International var det i princip folktomt, stora tomma lokaler och långa korridorer. Vi hade problem med att hitta rätt först, vi kom i princip sist till uppsamlingsplatsen för studenter till universitetet. Vi fick gå igen kontroller, fylla i små blanketter till höger och vänster och undrade just vart man plockar upp bagaget nånstans. Då kom vi ut i en stor hall och såg två japaner i uniformer komma dragandes med våra väskor och gav dom till oss, maken till service har jag aldrig vart med om! Såg att min adresslapp hade ramlat bort, men nåja, väskan hade kommit fram utan problem i alla fall.
Sen när alla var samlade blev vi körda med buss till universitetsområdet. I nästan två timmar åkte vi igenom ett ganska...tråkigt men faschinerade industri och utkantsområde innan vi ens kom in i något sånär centrum av Hirakata City. På vägen såg jag tv-spelsaffärer, minst tre baseboll-stadium, dagisbarn i små söta uniformer och rosa mössor, blommor i rabatterna och fruktbärande apelsinträd! Jag blev helt lyrisk. De flesta andra på bussen sov och missade en del grejer tycker jag.
Väl framme vid Seminar House 4 (där jag skulle bo) fick vi lite information av några japanska studenter. Jag flyttade in mina saker i rummet där också min rumskamrat Juliana bodde, henne träffade jag dock inte förrän på kvällen.
Klockan 4 gick vi med på en rundtur i Hirakata och fick lära oss hur man gör för att åka tåg och buss. Det var många gator med massa butiker och neonljus nästan överallt. 
I slutet av rundturen åt vi på en restaurang, jag som inte hade ätit sedan niotiden på morgonen var ganska matt och darrig. Det blev ju inte bättre av att det som vi beställde var det mest äckliga jag stött på här i Japan hittills. En blandning av kål, ägg, kött, majonäs, soya och nått som såg ut som tunnt fiskskinn stektes direkt vid bordet på en stor platta. Fy farao vad det smakade mäktigt!
Jag blev om ännu mer illamående direkt och fick bara i mig en fjärdedel av min. 
Så därpå besökte vi en Konbini (24-timmarsbutik) och köpte lite med oss hem. Men oj vad det var svårt att hitta nått utan socker! Jag hittade till slut en sandwich (jag som hade slutat äta bröd lär få tänka om lite om jag ska överleva här).
Jag stupade i säng vid tiotiden, grät en skvätt över mitt elände och hade desperat hemlängtan, men jag visste att om jag bara gav det lite tid skulle jag vänja mig.
Dag 2: Jag kan nog överleva det här.
Imorse vaknade jag vid åttatiden, steg upp och tvättade ansiktet i kallt vatten...man vaknar ganska bra av det. S väntade vid entréen klockan nio (hon bor i Seminar House 3) och så gick vi upp mot campus. Snacka om att det känns mer som ett universitet än i lilla Göteborg. Avstånden mellan seminarhusen och campus är hyfsat långa, vilket gör att vi säkert får promenera i minst 2 timmar varje dag. Väl där fick vi en rundtur på området av en japansk tjej som hette Aiko. Efter att ha sett hela campus vet jag att vi kommer att klara av detta, det finns precis allt man behöver, till och med ett Mc Donald's "for the americans" som de sa, hehe.
Vi köpte oss lite frukost i en butik på området och sen gjorde vi våra placeringstest, de var inte att leka med kan jag säga. Men jag hoppas att jag hamnar på nivå 3 eller kanske 4. Efter det träffade vi Ss speaking-partner Saki som vi åt lunch med. Jag tog en Chashuuramen, den bestod av nudlar, lite skinka och en massa sjögräs...den var betyligt godare än gårdagens katastrof.
Med mera mat i mig började jag känna mig bättre och humöret ställdes tillbaka på glad igen. 
Efter alla bestyr på skolan gick jag och S på upptäcksfärd, vi hittade en elektronikkedja där jag köpte hårfön och plattång (jag överlever inte annars), sen var vi inne i ett antal små mataffärer där vi köpte lite mat hem och inför morgondagen, jag hittade till och med bananer! 
Vi testade en av Japans alla miljoner vendingmachines, här har de både varma och kalla drycker. Jag testade en cafe latte som var väldigt god, dock mycket sötad. Jag har en uppsjö av obekanta burkar att testa. 
Efter den trippen kände vi oss mer bekväma och mådde mentalt bättre. Så mår jag bra igen. Imorgon ska jag träffa mig speaking-partner Yasu.
Dag 3: Sabla aircondition!
Min roommate behöver ha aircondition på natten, 28 grader ungefär annars fryser hon...och jag kan absolut inte sova med varken det oväsendet eller värmen! Det här är ett stort problem! Vi har konstaterat att vi måste byta roommates. Pratade med assistenten Maki och hon lovade hjälpa mig att prata med personalen på CIE nästa morgon.
Träffade Yasu idag (givetvis glömde jag att ta kort på honom). Vi åt lunch tillsammans med hans kompis och S. Vi pratade om Sverige och lite allt möjligt. Det går faktiskt hyfsat lätt att prata japansa med folk nu, alltför avancerat är det ju inte, men man känner att det går framåt :).
Dag 4: Så trött....
Sov ca 3 timmar i natt, har varit trött hela dagen. Trodde att det skulle vara ett hopplöst fall att hitta en rumskamrat som inte behövde ha ac:n på över natten, tydligen vill många ha det eftersom det är "kallt" (pff, säger jag som Skandinav). Maki pratade för min sak med CIE på morgonen och Tomoko som har hand om Seminar House 4 bland personalen såg att det fanns en tjej som bodde ensam i Seminar House 2, om hon gick med på att inte ha ac:n brummande på natten så skulle jag med glädje flytta dit. Men sen visade det sig att det skulle flytta in en tjej i Seminar House 4 från Homestat Programmet och att hon inte brydde sig om det var kallt eller varmt i rummet, henne skulle jag kunna flytta ihop med. Dock inte förrän på söndag. Men Maki var så snäll och kom med förslaget att vi ska gå till CIE imorgon och prata ,med dom igen om jag vill flytta så fort som möjligt, dessutom erbjöd hon mig att få sova i hennes rum nu i natt så att jag skulle få lite sömn, tydligen spelar ac:n igen roll för henne. Hon är nog den snällaste människan jag mött här.
I övrigt träffade jag också en tjej som heter Chiharu som ska åka till Göteborg nästa sommar, så hon ville veta lite om Sverige och universitetet där. Jag lärde henne lite användbara fraser och visade henne bilder från Sverige. Det är otroligt hur mycket folk man träffar här. Och folk bryr sig, vad det än gäller, de på Seminarhuset engagerar sig direkt om man har problem. Med tiden blir man nog som en familj. Jag och Susanne har redan börjat racka ner på Sverige lite för att vissa grejer här funkar så mycket bättre och systemen är helt annorlunda här än hemma. Jag kommer säkert att klaga på mycket sen när jag kommer hem igen...hehe.
