Två skedar?
För att redogöra för Alla Hjärtans Dag....
Vid 9.00 mötte jag upp S utanför huset och så gav vi oss av med tåg mot Osaka. Vi kände nämligen för att turista runt lite som man bör göra när man ändå är på andra sidan jorden. Vädret var väldigt varmt och luften så fuktig att det nästan var tungt att andas, det kändes som en svensk sommarmorgon ungefär.
Väl framme i Osaka var det i princip bara raka spåret och så var vi framme vid Osakajou, Osaka slott.
Slottet ligger beläget på en kulle med massa slottsgårdar och trädgårdar nedanför som man måste ta sig igenom först. Eftersom det nu är tid för plommonträden att blomstra gick vi igenom "umeniwa" plommonträdgården. Nog för att körsbärsblommor ska vara fagra att beskåda, men vad vi fick se var då rakt inte illa. Det var en paradisaktig upplevelse för både öga och nos.
Det sägs att "inom varje japan bor en liten amatörfotograf", det kan nog stämma i många fall, för när man ser äldre damer runt 70 klädda i skärmmössa och joggingdress bära omkring på stora proffsiga Nikon-kameror med stativ, då vet man att det finns ett gedigert intresse. Vet inte hur många sådana damer (och herrar) vi såg i trädgårdarna. Men förresten får jag nog säga att det minsann bor en liten amatörfotograf inom oss allihop, åtminstone mig, med tanke på hur många bilder jag tog den dagen och har tagit hittills.
Ett litet tempel.
Efter plommonträdgården kom vi efter ett tag upp till slottet, det kostade 600 yen att gå in, men in skulle vi.
Väl inne kunde man välja att antingen ta hissen upp till högsta våningen eller ta trapporna, vi tog trapporna såklart, för det ska kännas att man gör nått kulturellt. Efter åtta trappor var vi uppe...och andfådda. Men utsikten var fin. Det blåste mycket, så jag var tacksam för att det fanns stängsel uppsatt kring utsidan.
På varje våning fanns det utställningar som handlade om historiska människor under Japans feodaltid, där fick man tyvärr inte fotografera. Många fina föremål från 1600-talet fanns inglasade, massor av små modeller av slottet och staden samt vissa historiska slag och kända människors släkthistorier fanns uppradade längs väggarna. För 300 yen kunde man bli fotad med rustning, hjälm, svärd och hela kittet om man ville, jag ville inte.
När vi kollat alla våningar gick vi ut och bestämde att det var dags för lunch. Eftersom Osakajou är ett sådant berömt turistmål finns där givetvis allting en tursit kan önska sig, allt från takoyaki till Mc Donald's.
Takoyaki verkar vara en specialitet här i Osaka, det är alltså bläskfiskbollar...kan man säga. Jag vet inte om jag vill våga prova det eller inte. Vi lät takoyakistånden vara i alla fall, vi tog oss ett yakitorispett istället (svindyrt egentligen, ett spett för 400 yen!)
Ett takoyakistånd.
Efter det tyckte vi att vi kunde stället och gick mot utgången, på vägen ut passerade vi en munk som stod med en skål i handen, jag lade i 50 yen och han tackade för gåvan och...hm, välsignade mig tror jag. Han viftade i alla fall över mig med en stav prydd med strimmlat papper. Hehe, och de säger att man inte kan köpa sig lycka, pff!
Vårt nästa mål var Osaka Aquarium. En stor byggnad som går 500 m ner under havsytan. Det påminde mycket om Oceanopolis i Frankrike. Men här var sektionerna indelade efter alla de sju världshaven tror jag. Det blev mycket fisk på foto. Förutom fisk fanns där också en och annan apa och en liten krokodil. Undebart.
Jag tog inte många kort alls där inne, jag fann det mer humant att filma för om det skulle bli nån bra bild där inne med det ljuset som var skulle jag vara tvungen att använda blixten. Så det blir filmvisning hemma sen.
Innan vi överhuvudtaget gick in där så åkte jag och S denna attraktion som stod utanför:
112 meter högt. Ett av världens största ska det vara tydligen. 
Det kändes att det blåste högst upp för vagnen vaggade till ordenligt, lagom kusligt så högt över marken. Men oh vad skoj det va! Och ja...jag vet, jag gör V-tecknet för ju längre man är i Japan desstom mer anpassar man sig till hur folk beter sig, detta inkluderat kroppsspråk och gester. När jag är hemma i Sverige igen kommer det nog att kännas som en reflex i handen så fort man ser en kamera.
Eftersom det var Alla Hjärtans Dag var det fullt av par precis överallt, matchande i stil och allt. Givetvis var det många par som åkte Pariserhjulet. Innan man klev in i vagnen kunde man gratis bli fotad av personalen med sin partner hållandes ett hjärta om man ville. De frågade mig och S om vi ville bli fotade...vi tackade snällt nej och sa att det inte behövdes.
Efter akvariet var det dags för middag inne på ett varuhus i närheten, det blev Kentucky Fried Chicken. Sen gick vi omkring i affärer ett tag, sen ville vi ha glass. S ville köpa glass på nedervåningen men jag ville köpa min på andra våningen där det var billigare. Jag beställde Tiramisu och kaffe-smak, två kulor. Hon bakom disken tittade konstigt på mig och frågade "daburu?" (dubbel), tja tänkte jag, jag sa ju två stycken smaker. Vad är det för konstigt med det? Är det vanligare att tjejer bara köper en? När hon skulle räcka över glassen till mig frågade hon mig om jag ville ha två skedar....
Förvirringen for genom huvudet, vadå två skedar? Vad ska jag med en sked till i första taget? Jag sa "irimasen" (det behövs inte) och tog glassen och gick med S ned till första våningen igen där hon skulle köpa sin.
Först på vägen hem på kvällen fattade jag. Kvinnan bakom disken hade förmodligen trott att jag och S var ett par.
Hehe, med tanke på att det var Alla Hjärtans Dag och det fanns hundratals andra par omkring oss så var det kanske inte så konstigt.
Det var en rolig Alla Hjärtans Dag.
Så för att redogöra för idag:
Idag var jag på besök hemma hos min Homevisit-familj. Jag mötte Aki på Hirakata Station och så tog vi tåg hem till henne. Hon bodde långt bort, det tog en timme att ta sig dit. Hemma hos henne hälsade jag på hennes mamma och hennes storasyster Mami. Pappan jobbade, han äger en tårtbutik som de lovat ta mig till nästa gång jag kommer.
Deras lägenhet var väldigt liten med ack så mysig och så japansk hehe.
Eftersom Mami talar lite svenska och hela familjen verkar intresserad av Sverige (det var svenska flaggor här och där i lägenheten och mamman ägde till och med en gammal ABBA-LP) blev vår konversation mest på japanska men också lite på svenska. Kändes märkligt att sitta och prata svenska och bli förstådd. Vi diskuterade japanska och svenska dialekter. Mami har varit i Sverige två gånger. Jag frågade om Mami förstår skånska, det tyckte hon var väldigt svårt sa hon. Jag demonstrerade en mening...och gud vad de skrattade! XD
Jag försökte konversera på japanska så mycket jag förmådde, ändå blev det tysta moment här och var. Men jag hade wordtanken med mig så det brukade lösa sig. De bjöd på lunch, hemmalagade yakitorispett! :) Yakitorispett, misosoppa och sallad med tonfisk och majonäs. En typisk japansk måltid. Himla gott!
De hade efterrätt också, en sorts tjock pannkaka med te till. Sen fick vi också av mamman nybakade kakor. Det är ett under att de kunde göra så mycket gott i det extremt lilla köket.
Efteråt gick vi på en promenad till en park där vi spelade badminton en stund, det var jättekul. Eftersom det är söndag var parken smockad med barnfamiljer som lekte och sparkade boll än hit än dit.
Bambuträd.
Vi hittade något som påminde om ekollon på marken, men kunde inte hitta nån ek...det är ett mysterium.
När vi passerade tågstationen på väg hem igen tyckte jag att det var dags att tacka för mig. Vi satte datum för nästa visit och så tackade (och bockade) jag så hemskt mycket för dagen, Aki följde med mig på tåget fram till Kashiyama varifrån jag kunde fortsätta själv. Jag må inte kunna tala japanska i så sammanhängane långa meningar än, men jag vet att Aki och hennes familj kommer att bli en stor hjälp för det ändamålet. Jag fick ett väldigt bra intryck av dom :).
Vid 9.00 mötte jag upp S utanför huset och så gav vi oss av med tåg mot Osaka. Vi kände nämligen för att turista runt lite som man bör göra när man ändå är på andra sidan jorden. Vädret var väldigt varmt och luften så fuktig att det nästan var tungt att andas, det kändes som en svensk sommarmorgon ungefär.
Väl framme i Osaka var det i princip bara raka spåret och så var vi framme vid Osakajou, Osaka slott.
Slottet ligger beläget på en kulle med massa slottsgårdar och trädgårdar nedanför som man måste ta sig igenom först. Eftersom det nu är tid för plommonträden att blomstra gick vi igenom "umeniwa" plommonträdgården. Nog för att körsbärsblommor ska vara fagra att beskåda, men vad vi fick se var då rakt inte illa. Det var en paradisaktig upplevelse för både öga och nos.
Det sägs att "inom varje japan bor en liten amatörfotograf", det kan nog stämma i många fall, för när man ser äldre damer runt 70 klädda i skärmmössa och joggingdress bära omkring på stora proffsiga Nikon-kameror med stativ, då vet man att det finns ett gedigert intresse. Vet inte hur många sådana damer (och herrar) vi såg i trädgårdarna. Men förresten får jag nog säga att det minsann bor en liten amatörfotograf inom oss allihop, åtminstone mig, med tanke på hur många bilder jag tog den dagen och har tagit hittills.
Ett litet tempel.Efter plommonträdgården kom vi efter ett tag upp till slottet, det kostade 600 yen att gå in, men in skulle vi.
Väl inne kunde man välja att antingen ta hissen upp till högsta våningen eller ta trapporna, vi tog trapporna såklart, för det ska kännas att man gör nått kulturellt. Efter åtta trappor var vi uppe...och andfådda. Men utsikten var fin. Det blåste mycket, så jag var tacksam för att det fanns stängsel uppsatt kring utsidan.
På varje våning fanns det utställningar som handlade om historiska människor under Japans feodaltid, där fick man tyvärr inte fotografera. Många fina föremål från 1600-talet fanns inglasade, massor av små modeller av slottet och staden samt vissa historiska slag och kända människors släkthistorier fanns uppradade längs väggarna. För 300 yen kunde man bli fotad med rustning, hjälm, svärd och hela kittet om man ville, jag ville inte.
När vi kollat alla våningar gick vi ut och bestämde att det var dags för lunch. Eftersom Osakajou är ett sådant berömt turistmål finns där givetvis allting en tursit kan önska sig, allt från takoyaki till Mc Donald's.
Takoyaki verkar vara en specialitet här i Osaka, det är alltså bläskfiskbollar...kan man säga. Jag vet inte om jag vill våga prova det eller inte. Vi lät takoyakistånden vara i alla fall, vi tog oss ett yakitorispett istället (svindyrt egentligen, ett spett för 400 yen!)
Ett takoyakistånd. Efter det tyckte vi att vi kunde stället och gick mot utgången, på vägen ut passerade vi en munk som stod med en skål i handen, jag lade i 50 yen och han tackade för gåvan och...hm, välsignade mig tror jag. Han viftade i alla fall över mig med en stav prydd med strimmlat papper. Hehe, och de säger att man inte kan köpa sig lycka, pff!
Vårt nästa mål var Osaka Aquarium. En stor byggnad som går 500 m ner under havsytan. Det påminde mycket om Oceanopolis i Frankrike. Men här var sektionerna indelade efter alla de sju världshaven tror jag. Det blev mycket fisk på foto. Förutom fisk fanns där också en och annan apa och en liten krokodil. Undebart.
Jag tog inte många kort alls där inne, jag fann det mer humant att filma för om det skulle bli nån bra bild där inne med det ljuset som var skulle jag vara tvungen att använda blixten. Så det blir filmvisning hemma sen. Innan vi överhuvudtaget gick in där så åkte jag och S denna attraktion som stod utanför:
112 meter högt. Ett av världens största ska det vara tydligen. Det kändes att det blåste högst upp för vagnen vaggade till ordenligt, lagom kusligt så högt över marken. Men oh vad skoj det va! Och ja...jag vet, jag gör V-tecknet för ju längre man är i Japan desstom mer anpassar man sig till hur folk beter sig, detta inkluderat kroppsspråk och gester. När jag är hemma i Sverige igen kommer det nog att kännas som en reflex i handen så fort man ser en kamera.
Eftersom det var Alla Hjärtans Dag var det fullt av par precis överallt, matchande i stil och allt. Givetvis var det många par som åkte Pariserhjulet. Innan man klev in i vagnen kunde man gratis bli fotad av personalen med sin partner hållandes ett hjärta om man ville. De frågade mig och S om vi ville bli fotade...vi tackade snällt nej och sa att det inte behövdes.
Efter akvariet var det dags för middag inne på ett varuhus i närheten, det blev Kentucky Fried Chicken. Sen gick vi omkring i affärer ett tag, sen ville vi ha glass. S ville köpa glass på nedervåningen men jag ville köpa min på andra våningen där det var billigare. Jag beställde Tiramisu och kaffe-smak, två kulor. Hon bakom disken tittade konstigt på mig och frågade "daburu?" (dubbel), tja tänkte jag, jag sa ju två stycken smaker. Vad är det för konstigt med det? Är det vanligare att tjejer bara köper en? När hon skulle räcka över glassen till mig frågade hon mig om jag ville ha två skedar....
Förvirringen for genom huvudet, vadå två skedar? Vad ska jag med en sked till i första taget? Jag sa "irimasen" (det behövs inte) och tog glassen och gick med S ned till första våningen igen där hon skulle köpa sin.
Först på vägen hem på kvällen fattade jag. Kvinnan bakom disken hade förmodligen trott att jag och S var ett par.
Hehe, med tanke på att det var Alla Hjärtans Dag och det fanns hundratals andra par omkring oss så var det kanske inte så konstigt.
Det var en rolig Alla Hjärtans Dag.
Så för att redogöra för idag:
Idag var jag på besök hemma hos min Homevisit-familj. Jag mötte Aki på Hirakata Station och så tog vi tåg hem till henne. Hon bodde långt bort, det tog en timme att ta sig dit. Hemma hos henne hälsade jag på hennes mamma och hennes storasyster Mami. Pappan jobbade, han äger en tårtbutik som de lovat ta mig till nästa gång jag kommer.
Deras lägenhet var väldigt liten med ack så mysig och så japansk hehe.
Eftersom Mami talar lite svenska och hela familjen verkar intresserad av Sverige (det var svenska flaggor här och där i lägenheten och mamman ägde till och med en gammal ABBA-LP) blev vår konversation mest på japanska men också lite på svenska. Kändes märkligt att sitta och prata svenska och bli förstådd. Vi diskuterade japanska och svenska dialekter. Mami har varit i Sverige två gånger. Jag frågade om Mami förstår skånska, det tyckte hon var väldigt svårt sa hon. Jag demonstrerade en mening...och gud vad de skrattade! XD
Jag försökte konversera på japanska så mycket jag förmådde, ändå blev det tysta moment här och var. Men jag hade wordtanken med mig så det brukade lösa sig. De bjöd på lunch, hemmalagade yakitorispett! :) Yakitorispett, misosoppa och sallad med tonfisk och majonäs. En typisk japansk måltid. Himla gott!
De hade efterrätt också, en sorts tjock pannkaka med te till. Sen fick vi också av mamman nybakade kakor. Det är ett under att de kunde göra så mycket gott i det extremt lilla köket.
Efteråt gick vi på en promenad till en park där vi spelade badminton en stund, det var jättekul. Eftersom det är söndag var parken smockad med barnfamiljer som lekte och sparkade boll än hit än dit.
Bambuträd. Vi hittade något som påminde om ekollon på marken, men kunde inte hitta nån ek...det är ett mysterium.
När vi passerade tågstationen på väg hem igen tyckte jag att det var dags att tacka för mig. Vi satte datum för nästa visit och så tackade (och bockade) jag så hemskt mycket för dagen, Aki följde med mig på tåget fram till Kashiyama varifrån jag kunde fortsätta själv. Jag må inte kunna tala japanska i så sammanhängane långa meningar än, men jag vet att Aki och hennes familj kommer att bli en stor hjälp för det ändamålet. Jag fick ett väldigt bra intryck av dom :).
Trackback
